Aftonbladet – 23 september 1844, sida 2

-— Min herrel ni misstager er, yttrade en annan, — Julian tyckte sig känna rösten, och såg ditåt, bvarifrån den kom. Det var Helfenbrecht, och Jemte honom satt von Loden. . Borde han nu sifva denne sednare den beslutade tillrätta visnin;en och, om så fordrades, utmana honom? För sin Annas vän gjorde han det gerna; men den förut anförda orsaken ingaf honom någon tvekan något måste likväl företagas. Under det Jalian sålunda öfverlade, hade Laden, som ville undvika träffa grefven, betalt sin räkning och lemnat kafferuset, Julian, då ban såg det, steg upp och fö!jle honom, och när denne, som märkt det, drifven af det onda medvetandet, fördubblade sina ster, ropade Treiihac, att han skulle stadna, men nan låtsade som han ej hörde det. De voro nv anlända till ingången af parken, dit Loden hastigt nsmög, i bopp att undkomma i de täta boskeerna, der han, slog sina bugter, likt en jagad hare nen från Scylla råkade han på Charybdis. Eilheim stod framför bonom, och sade, med er mörk, hotande blick: Ni har således fått min ut maning, och kommer tidigare än jag väntat til det utsatta stället. Vi slåss på pistoler. — 19 den bleknade och sade darrande: Ni behagar skäm ta, herr Ellheim; men vill ni nödvändigt skjut: någon, så får jag ge anvisning på grefve Treilhac som gör er den sköna Clara stridig — hen äl straxt här till er tjenst; önskar en lycklig ut: gång! — Derpå ville tan, hal som en ål, slingra sig undan, men Ellheim fasthöll honom och ropade: Nej! det är dig jag söker, s skändtige skurk. Du har ljugit, nedriet ljugit och sökt fläcka Caras rykte. Tillstå det, innan jag släpper dig — och sedan skjuter dig för pannan. Han framtog nu em pistol, Loden tillslöt ö;oven och skrek högt om bjelp, då Treilhac kom till stället och sade örundrad: herr Etlheim! hvad gör ni? Lyckligt att ni kom, herr grefve! Denre Dida kall slåss med mig, för ett af honom begånget