Aftonbladet – 23 september 1844, sida 2

bofstreck, hvilket det blefve för vidlyftigt att här omtala. Mina sekundant är ännu icke komren och jag anhåller alltså, att herr grefven täcktes vara ett opartiskt vittne till duellen. Förklarin;en sedan — det rörer äfven er! Genom Treilhacs själ flög den tankan blixtsnabbt: det är för Claral —Han ville tala, men afbröts af Loden, hvilken skrikande bad honom törbir dra det mord, som Eilheim ville begå. Denne sedpare gaf vu pistolen til! Treilhac, med anhållan att han måtte hålla den ett ögonblick och sae: den är för Loden — och dezne, — han frasndrog en annan, — är för mi,. i I detta ögonblick skrek Loden, såsom fättad af vansinve: hit, hit! hjelp! moral och slet sig ös genom en kraftig ryckning: men htrvid albrenn Elheims pisto!, skottet ljöd vidt omkring — och Loden störtade till marken. Förskräckte kastade Ellheim och Treilhac sig öfver honom för att undersöka bans sår, och sågo icke genom krutröken den ankommande ridande polisvakten, förr än de voro omringade. Loden, såsom uppväckt från de : döda, sprang upp och ropade: srrestera begge mördarne! ni ser, de hafva bvar sin pistol, hvarmed de öfverallit mig. Jog anklagar dem för mord. Aila invändninger voro förgälves; vapnen och det aflossade skottet talade emot de anklagade, och sergeanten betallte dem sflemna pistolerna och utan motstånd följa. Treilhar uppgaf väl sitt namn och begärde att blifva ställd under bevakoing, der han bodde; men sergeanten kunde ej bevilja det — och begge blefvo förda till stadsföngetset. -Under tiden bade Loden, som icke var det minsta sårad, agilvit sin angifvelse till protokollet — och sade för sig sjelf, då han förnöjd tog vägen hem: Ja-så! också pi, min värda gretve? Fil revange, skall jag ännu bereda er ett 1tet spfalen i . (Forts. följer.)