Aftonbladet – 21 september 1844, sida 2

läste det. I sjelfva giftet låg läkedom, — och förtroendets fenix höjde sig ungdomligt skön ulur askap. Så kan Gara icke skrifva, utropade han hänryckt. Endast en djupt sjunkens mingåriga bekantskap med lasten kan så uttrycka sig. Huru kunde jag ett ögonblick tvifla på hennes osku!d, hennes dygd och sätta tro till det grova, nedriga bedrägeriet? — Förlåt, förlåt! Du min skymfade snöhvita svar! Jag skall hämnas dig, men du skall aldrig erfara, att man velat fläck: dina rena fjedrar; jag vill gifva mitt blod, mit lif för ditt rättfärdigande. — Så svärmade har — och i hans bröst uppsteg hoppet på en salig framtid. (Forts. följer.) —KERE 20 — Ifrån Siebenbärogska gränsen berättes on ett ganska sorgligt uppträde i Saltgrufvorna, hvilka sedan dödsstraffets afskeffande, tjenat till lifstidsfön gelse för grofva brottslingar. Ett förhör skulle de anställas af två ifrån Telega ditsände officerare, avgå ende en fruktstöld som blifvit begången af några i bland fångarna. Enligt föreskriften aflade officerarn vid ingåendet i grufvan sina sablar; men då de in gå, så möta de två fångar, som under förevändning a hemta vatten i en så, utgingo och tillreglade dörre utifrån. Desse sökte sedan att med såstången öfver falla posten vid grufutgången; men denne lyckades a kasta sig några steg tillbaka, och nedsköt den en fången. Imedlertid hade flera fångar rusat in i vakt huset och bemäktigat sig några gevär, samt sprung åter in i grufvan, der en mängd fångar beväpnat si med jernstänger och annat hvad de kunnat anträff: De bundo zu officerarne; och då vakt tillkom, hots de de att nedgöra dem, derest de icke befallde so I daterna att förhålla sig stilla. Officerarne kommer TIderade det oaktadt: eld! och pu blef ett förfärlij Ihandgemäng; 10 affångarne nedskötos och 47 bless