Aftonbladet – 21 september 1844, sida 2

dre lonsarvatif än här. Jag kan icke nu underlåta att upprepa denna hänvisning, men ber tillika, mine Herrar, att få fåsta uppmärksamheten på, huru man på motsidan behandlar hvarje sådan hänvisning, För 30 år sedan; då Norge först var förenadt med Sverge, och någon tillät sig ait citera den nörska statsförfattningen med loford för de enkla och sunda grunder, hvarpå den hvilar, hörde man de konservativa ständigt säga, att denna författning var alltför mycket uppgjord efter en tom teori, och att det omöjligen kunde bära sig med en sådan, utan att den snart skulle gå omkull, o.s.v. Sedan dess har Norge haft 30 års erfarenhet af en lugn utveckling; dess lagstiftande makt, fastän i mångas ögon så vådligt demokratisk, har icke under denna tid varit i någon betänklig konflikt med Konungamakten, och icke heller utvisar någonting att den förtrampat folkets rättigheter. Huru beter man sig då pu å den konservativa sidan, sedan erfarenheten tagit bort det nysstBämnda argumentet? Jo! man väljer blott en annan väg, för alt komma till samma resultat. Det är sant, säger man, att Norges statsförfattning visat lyckliga följder serskildt för detta land; men Norge är också något helt annat än Sverge! Uti Norge finnas ickel. sådana inrättningar, icke sådane konservativa elementer, som i Sverge, och så vidare. Hvilken är väl då, jag frågar det, den ofantliga rikedom, som fianes hos det så kallade konservativa elementet härstädes, och som behöfver serskildt skydd? År förmögenheten hos oss öfverhufvud hopad på färre händer än i Norge, som likväl nöjer sig med en författning, det har, och som ej skulle vilja utbyta den mot någon annan? Eller sakna Norrmännen mer än vi sin andel i tidehvarfvets allmänna bildning, eller bar icke, tvertom, deras bildning högst betydligt utvecklat sig just undor deras nuvarande demokratiska författning? Man har såsom försvar för det bestående eller mot det förslag, som pu är i fråga, sökt uppvärma känslan, genom att skaka på sköldarne i detta hus, och detta är visserligen ganska ridderligt. Men man har i sammanhang dermed talat om, huru detta Stånd alltid värnat friheten och det allmännas fördel. Jag vill icke vidare genomgå historien om hvad som passerat inom detta hus i förflutna tider, eller försöka uppgöra aristokratiens räkning, sedan en annan ledamot före mig (Hr Emil von Troil) gjort det så ut förligt och talangfullt, och visat att likväl måhända icke allt är så helt i detta afseende, som man vill låta förstå på den motsatta sidan. Jag utbeder mig blott af den ledamot, som här nyttjat det af mig nämnda argumentet, ått få fästa hans uppmärksamhet derpå, att majoriteten inom detta hus äfven under sednare tider icke slltid varit ett värn för friheten; och enskilde ledamöters bemödanden emot mejoriteten kunna väl i. detta fall icke räknas Ståndet i dess helhet, eller sjelfva inrättningen sådan den är, till godo. För att framdraga några enstaka exempel, påminner jag mig nemligen, hurusom, då en värd talare här midt emot, hvilken nu hör till de starkast konservativa (Grefve Horn), för tre riksdagar tillbaka väckte en motion, angående Kungsskjutsen, deruti han gjorde en målning al det sätt, på hvilket det tillgick vid dylika skjutser, en målning, som visserligen var försedd med starka skuggor, dock ingalunda på långt när så starka, som vissa af de uttryck, hvilka i dag blifvit sagda till protokollet i detta hus; hurusom, säger jag, en förfärlig storm då uppväcktes emot honom, och en mängd ledamöter skyndade fram till landtmarskalksbordet, för att medelst sina namnIteckningar uttrycka sin ovilja mot det sätt, på hvilket den ädle Grefven yttrat sig. Det är nu många år, sedan detta passerade, och det lugn, hvarmed I man sedermera haft tillfälle att betrakta denna hänI delse, lemnar äfven anledning att bedöma, huruvida licke äfven inom det konservativa elementet hänförelIsen stundom kan vara just så stark och af den art, Isom de värde talarne sjelfve befarat hos massorna. Jag beder att få erinra om ännu ett annat dylikt I exempel, nemligen, att då en gammal ledamot af detta t hus, som i dag här yttrat sig i denna fråga, en gång ilgjorde en målning af den svenska skattebondens be. lägenhet, hvilken var mörk, men ingalunda saknar I motsvarighet i verkligheten, upprördes de devuerade -Isinnena till den grad deraf, att i nästpåföljande pieI num en annan ledamot uppsteg och yrkade, att den -Iförre måste återtaga motionen, samt understöddes tdervid af en sådan mängd icom huset, som under ; höga rop besvor den förstnämnde att taga tillbaka r t t yttrandet, att det blott var hans fasthet, understödd af en nu afliden ledamots kraftfulla ord, som gjorde att yttranderätten vid detta tillfälle icke kom att lida tlaf majoritetens besinningslöshet. Jag citerar dess: , lomständigheter blott derföre, att de synas mig i nå tlgon mån kunna tjena till att moderera den hänfö -lrelse i känslan, som det visserligen vackert och ta. n langfullt utförda yttrandet om detta Stånds ridderlighe 6 loch värn för grundsatser och frihet möjligen kan vare elegnadt att framkalla. -! Sedan jag nu i korthet genomgått några anmärk flniogar, beder jag blott att få tillägga något om de t I bufvudsakliga skäl, hvarföre jag anser att hvarje fo , Isterlandsvän bör understödja grundsatserna i det nu t I hvilande förslaget. Detta skäl är, Mine Herrar, at hela den politiska och religlosa historien visar oss tlatt ingen för menskligheten vigtig doktrin, som vari stödd på sannt logiska grunder, någonsin gått under ri linnan den blifvit satt i verkstäilighet. Sådane dok It Itriner hafva väl kunnat tidtals nedtryckas af traditio tt nerna och de historiska anspråken i samhället; mer tt lde hafva snart åter uppkommit med fördubblad styrki 5loch gjort det ända till dess de segrat. Det är sannt N latt aristokratien och de maktegande klasserna å si at I sida alltid visat samma obenägenhet till eftergift fö 2I de reformer, som doktrinerna grundlagt, så att dess ofta endast kunnat bana sin väg fram genom blo n loch tårar; och det må vara, att det ligger i Försy 1nens verldsplan att så måste ske, på det att det ny slej skulle alltför fort komma fram; men det är i all 1, fall ett factum, som icke kan bestridas, att motstån 5det i längden varit fruktlöst. Vi må genområ all aI särskilda systemer i samhällsläran, alla religionsbekär DA ON NA RR RASIST TEE REON KE EE EN SEE (nd