Aftonbladet – 21 september 1844, sida 2

————————1 1Eåda på ryggen, — ni hörer att jag icke glömt letta ert qvicka infall, — likväl varit lycklig i len sköna Claras armar och efter mig Helfenyrecht, som jag i dag fålt veta, — och eiter lenne, sannolikt Treilhac. — Djevul! Ärelöse satan! röt Eillheim. Ig vill ingenting se, ingen ting höra, — det är lögn, helvetisk lögn! Loden hade lagt flera bref på bordet och togru ett, som hen höll för EUheims stirrande ögon. Läs! min bästel Underskriften: Claral Jemnför brefvet med det paetiska bladet, som Helfenbrecht lånat mig. Kan någon tvifvel uppstå om identiteten af begge handskrifterne? Läs, läs! Selan vill jag förevisa ett par ännu tydligare och äfven några sednare till Helfenbrecht. E iheim var dödsblek; han kunde icke läsa; men med förtviflans jettekraft fattade han förstöraren af bans nyväcktatro på qvinnolygd — och kastade missfostret utom dörren. Min bretbok! min brefbokl skrek Loden i högsta ångest; ty den innehöll, utom brelven, åtskilligt, hvars upptäckt oundvikligt skulle störtat honom. Ellbeim tog boken och de på bordet utspridda brefven och kastade alltsammen ut till honom, läste derefier sin dörr och under det Loden gick sjungande utför trappsn, sjönk Ellheim tillintetgjord, störtad från sin himmel, ned på en stol och höljde anlsigtet med händerna. Hans verldsligt lättfärdiga sinne. brast, ban gret — han, som aldrig trott på Iqvinnovärde, gret nu öfver den fallna, hvilken likväl icke varit för honom annat än en ljus, Il oupphinnelig stjerna. ) Då han ändtligen hemtat sig något, såg ban med bitter känsla, att ett af brefven fallit på golfI vet och icke blifvit bemärkt. Han upptog och