Aftonbladet – 20 september 1844, sida 2

ring, då den emot erfarenhetens varning borttager allt det gamla och insätter nya elementer: nya makter i staten, som ännu icke är mogen för en så total reform; äfven hos de fyra Stånden fanns mycket godt, som kunnat och bort bibehållas; och till stöd för detta påstående åberopas Spaniens, Portugals och Greklands exempel, hvilka ännu blöda under anvarkiens gissel, emedan de med undanrödjande af fordna förhållanden velat skapa fullkomligt nya statsformer. Olycklizare exempel hade knappt kunnat vä!jas, helst vär en annan värd talare ytterligare påstått, att Spanien just genom sin adel, om jag rätt fattade orden, sett sin frihet och sina medborgerliga rättizheter räddade. Spanien egde i sina Cortes en slags konstitution; men då denna till sina väsendtligaste delar kränktes af Carl V, reste sig Castiliens städer till de gamla rättigheternas försvar och till befrielse rån det gamla feodala adelsförtrycket. Adela, som mer fruktade den vaknande demokratiska andan än kozungamaktens missbruk, kastade sig nu i enväldets armar, öfvergifvande folkets heliga sak; och den ädle hjelten Juan de Padilla, som efter mycken framgång i början, dock slutligen dukade under för de kungliga och adeliga truppernas krigsvana, umgällde med svt lif det brottet att hava kämpat ör samhällets högsta väl. De fordom ärade och inflytelserika Cortes nedejönko nu till en tom skusgbild; deras gamla dyrbara frioch rättigheter afskaffades eller glömdes, så att sluteligen en så svag regent som Philip V kusde borttaga ända till sjelfva skoggan deraf. Bordet var således alldeles rent för de flere i sednare tider omvexlande konstitutioner; men adeln och presterna hafva der varit i spetsen för alla oroligheter, varit hufvudkällan till alla de olyckor, som öfvergått detta sönderslitna land. Den enda del, som förstått att bibehålla sina u:gamla privilegier, är de Baskiska provinserna; men syftningen af Fueros är fullkomligen republikansk. Likadant som med Spanien, är förhållandet med Portugal, som förlorade aila konstitutioaella rättigheter, när det fick Spanska regenter. Philip II fråntog Portugiserna alla deras rättigheter och privilegier genom despotiska maktbud; och sedan Braganziska huset uppstigit på thronen, öfverlemnade sig regenterna dels åt prestkastens, dels åt aristokratiens ledning, så att några konstitutionella institutioner aldrig kunde komma i fråga. Att den Turkiska styrelsen icke lemnade åt sina Grekiska provinser några medborgliga former, lärer väl vara sikert. Således funnos i dessa länder inga antecedentia af konstitutioneil art, då de nya konstitutionerna der upprättades; men i just dessa konstitutioner äro dock många qvarlefvor af aristokratisk natur bibehållna, utan att detta missförhållande i konservativ syftning kunnat skydda mot oro och omhvälfniogar. Hrad åter ordats om Englands vishet och långsamt fortgående reformer, så känner man Englands kompakta aristokrati, som icke mer än steg för steg småningom lemnar från sig något åt folkelementet, dertill dock tvungen af den aldrig hvi!ande tidsandan. Dessutom måste man erinra sig, att i Eogland friheten ligger mer i sederna än i lagarna; att municipalväsendet der har konsoliderat sig och är ett värn mot byråkratien; att velrätten der är så utsträckt, att en aktiv röst kommer på 26 invånare, då i Frankrike en på 460. Äfven det beröm, en Arago, en Garnier Page skall hafva tilldelat vår Svenska ståndsförfattuirg, har sin vanskliga sida. Dessa utmärkta frihetsvänner hafva, så framt jag icke bedrager mig, grundat detta omdöme just derpå, att ofrälseståndens deltegande i lagstiftningen skyddar emot aristokratiens och der större rikedomens anspråk och således gynrar der demokratiska anda, för hvilken dessa statsmän kämpa. Hvad våra riksstånd och synnerligast adeln gjor I för fäderneslandets väl och bestånd, iemnar jag åt historien att afgöra. Dess dom är oblidkelig. Med de nya makterna, som genom den föreslagna vallagen skulle inträda i representationen och förorTsaka vådor för statens bestånd, kan väl ej menas an dra än de hittills orepresenterade medborgarena. Dei I kan väl icke på allvar nu mera yrkas, att dessa skole äfven framgent uteslutas från sin medborgliga rätt Vid sistförflutne riksdag föreslog jag, att med anta I gande af den samfåldta valprincipen dessa orepresen: ltersde skulle ingå i riksförsamlingen under en gär -Iskild kategori, man må kalla den Stård eller klass men jag fann föga sympati för detta försök alt gör: dem rättvisa. Nu kan jag icke yrka på något dy!ikt ty det är för sent. Tiden har med snabba steg skyn dat framom den tanken. Jog vågar lisväl tro, at det varit väl, om man antagit då, hvad som i reform I väg troligen blir för litet nu. Eftergifter t rättan tic äro alltid helsosamma. Motståndet leder ofta till öf verdrift. Jag önskar blott att vi måtte komma til len statsförfattning, der sann medborglghet hyllades -I privilegiernas tvång försvunne och menskligheten allt mer närmade sig sitt mål, den fullkomliga utveeklin I gen af sin fysiska, intellektuela och sociala natur. . Sluteligen måste jag reservera mig mot den tillvi telse, en värd talare gjort mig, såsom skulle jag går hafva yttrat, att presteståndet förlorat sitt förtro l eude och sin aktning hos folket. Sådana voro ick mira ord; utan jag förklarade, att, om man måst medgifva, att Stindet icke numera egde samma för I troende och aktning, som det fordom åtrjutit, bord efter mitt förmenande detta tilifälle att gå folket Il önskningar till mötes begagnas för att bereda sig et återvinnande af det förlorade, en vinst oäcdligen öf I vervägande förlusten af vår ståndsrepresentation. 214. (Slutet följer.)