Aftonbladet – 20 september 1844, sida 2

innehåll. Fsu von S ein gaf alla del deraf. Ann: var förtjust öfver Julians förslag, det enesst förundrade henne, att hennes bref icke inneköll cen minsta antydning på resin, utan att Julian deremot talade om det hopp han hyste, att snart få återvända till Biusenthal. Hennes bref var blou en dag äldre än modrens. : — Oörmodade hinder måtte mött för hitresan, erinrade Clara; derföre har han skrifvit del sednare brefvet, och genom den tröga postgånger bit bar inträffat, att begge brefven kommit på samma gång. De andre funno detta troligt, och efter mycken öfverlä; gning om resan, utsattes den till öfvermorgonen på förmiddagen. — Du tyckes också glädja dig åt resan, sade Anna till Clara. — Du längtar säkert efter dins begge tilibedjare, som, för din skull, vågade sir ända till våra vilda berg. — Den stolte ryttarer von Loden och poeten som förherrligat ditt nam: Måtte likväl icke någon olycka inträffa! Den resige bjelten, som, lik Atlas, bär ett jordklot på sin skuldra, syntes ej vara der, som länge tål en rival, uten att gripa till vapen. Clare, som skrattade åt skämtet, delto3 i anstalterna för re sn, hvarmed hennes mor var så myclet mera nöjd, som fadren, jemte underrättelsen om sir snara återkomst, tillkännagifvit, att han, i anseende till embets-göromå!, som ksliade honom hem, ej kunde länge stadna i residenset, och slutade lermed, att fru och barn alltså borde bese dess märkvärdigheter innan hans enkomst. På morgonen den bestämda dagen stodo frunimmerna länge resfärdiga, då kusken framkörde. Han ver, såsom vanligt manlig betjining hos fruntimmer, icke särdeles undergifven vederbörlig autoritet, och gjorde sig icke brådtom, isynnerhet då han fick se och skuile inpacka den otaliga märgd af askar, fom kammarjunzf:un bade placerat ikring vagnen. Asdteien sitt herrskopel uti, kammarjupgfrun jemte kusken, och man afreste. Grefve Julian bade, i snledning af ett dasen förut erhållet bref, gått till mötes och tröffsde samtliga på halfva vägen, der de utstigit vid ett värdsbus. Julian mottog sin Anna med stormande glädje och förtjusning, helsade så bjertlig! på de öfrige; men Clara tycktes märka, att då har