Aftonbladet – 20 september 1844, sida 2

— Cara! var inte hård emot mig, bad Ana. Ack! du spår mig väl iogen olycka? — Hör! man ropar oss, sade Clara. Jag ser ljus komma hitåt: låt oss svara. Flickorna anropade de kommande, det var folk med parsplyer fom fru von Stein utsändt för att söka de saknade. Usader deras skydd kommo de snart, endast något våta, till Brusenthal, der begge mödrarre blefvo befriade från deras oro för de älskade. Gebeime-rådinnan på yrkade att de genast skulle gå till sängs och dricka tb Föjanda dagen voro de alldeles friska och raska. Morgonen log så blå och ren öfver dalen, ingarne doftiade och hela naturen hade efter regnet vaknat till nytt lif. Familjen intog frukosten i fria luften och Anna belog verkligen, som Clara förutsagt, gårdagens händelse. Eadast det kan jag ej glömma, sade hon, att du spådde mig olycka. — Det tjorde jag icke, sade Cara, jag endast förutsatte ett sådant fall; och tro mig, älskade Anna, alt äfven den klaraste himmel aldrig är utan sina moln. Anna hörde ej de sista orden. Hennes uppmärksamhet var fästad på en m3p, som inträdde i trädgården. — Det var postbudet från närmaste stad, som, efter en ödmjuk helsninz, öppnade väskan, sökte länge, — alltiör linge för den otåliga fästmön, och framlemnade två bref: ett var ifrån gehe:me-rådet till hans fru, ettifrån Julian till Anna, och ännu ett ifrån honom til fru von Stein. Anna, som icke hade tid att tänka derpå, att de tvänne sistnämnde brefven kommo särskilda, fördjupade genast i Julians bref, som flutit ur hans fuila hjerta och uttryckte den ipnerligaste kärlek, Fru von Stein hade endast fått några få rader ifrån Juiian, deruti ban på det hjertligaste bad, att bela familjen måtte på nårra dagar komma till residenset, enär göromål hotade att längre uppehålla honom der, och ban förgick: af längtan och ledsnad. — Staden var ju så nära. resan kunde ske med z2ll beqvämlighet och har räknade på, att, så smart, som möj:igt, få se dem alla Hvad skrifver Julian? frågade ändtiize: Apna, modren som tankfull öfvervägde brefvets