Aftonbladet – 20 september 1844, sida 2

verläggningen och påskynda resultatet. Att utskottsledamöternas antal blifvit ökadt, är ett fullkomligt misstag. Dessutom kunna, epligt 72 , alla förslag, som icke blifvit af Konungen framställda, utan remiss till Utskott nedläggas, då minst 3, af kammarens vid tillfället närvarande ledsmöter derom äro ense. Pdetta sätt kan ett betydligt antsl motioner lätt afskedas. Det vore sannerligen väl, om samma stadgande nu gällde och man på så lämpligt sätt kunde affirda 3, af de motioner, som nedtynga ståndeos bord. Ytterligare förebrår man Utskottet, att riksdagarnes längd blifvit utsträckt till 6 månader. Anser mar väl möjligt, att ärenderna på kortare tid kuona afgöras? Erinrar man sig icke, att denna tid blef på grund!agsenligt sätt i ett hvilande förslag vid 1834 års riksdag bestämd, men vid sista riksdag af ett iksstånd förkastad, hufvudsakligen af det skäl, att den icke ansågs för ärendersas behandling tillräcklig? Är väl förhållandet nu lämpligare, att 3 högst 4 månader äro i grundlagen bestimds, men riksdegarna utsträckas till 45 å 46? v Ännu mindre billig är den förebråelsen. att Utskottet skulle mot alla konstitutionella principer hafva betagit Konungen dess tillbörliga rättighet att, när han för godt funuve, åtskilja eller prorcgera riksförsamlingen. Våra nu gällande grundlagar stadga i R. O. 80 S, att Riksdag må icke slutas icnan tre månsder tllindsgått, utan alt samtliga Stånden sådant begära; och i R. F. 409 , att om rik:dagsärenderne vid nämnde tids förlopp icke äro afgjorda, Ständerna kunna anmäla det hos Konungen och äska att riksdagen måtte fortfara högst en månad derefter, hvilket Konungen ej ege makt att vägra eller förhindra; dock böra minst 3:40 riksstånd sig i denna begäran förena. Om detta jemföre: med den 436 8 i det under diskussion varande förslaget, finser man samma stadzande, men under vida lämpligare former och termer. Något ingrepp eller förminskaiog af Konungens nu gällande prerogativer har således visst icke föreslagits. Men ännu mera främmande har det förekommit miz, att en representant icke skulle anse sig förbunden att rätta sig efter nationens önskningar, allraminst efter sina kommittenters, utan blott samvetsgrannt föja sin ogen öfvertygelse. Icke väl står ett påstående af denna art tillsammans med hvad samme talare förut yttrat om samhällets heliga fordringar framför personlighetene, Med rätta synes mig samhället eller nationen fordra af sina ombud, att de i främsta rummet lyssnade till folkets tydligen yttrade önskan. En fullmäktig sköter illa sitt kall, om har blott följer sina åsigter, ehuru dessa uppenbart strida mot principalens. Beklagligen kusnpa vi under närvarande förhållanden icke principenligt kallas eller anses för folkets, utan äro Ståndens ombud. Med undantag af Ridd. och Adeln, samt herrar biskopar, såsom sjelfskrifoa representanter, äro vi öfrige valda, hvar och en inom och af sitt stånd. Att vi under sådana förbållanden icke skulle vara pligtige att rätta (oss efter våra kommittenters mening, ifall denna blifvit oss meddelad eller vore af oss fulleligen känd, faller sig för mig högst besynnerligt. Tvertom uppfattar jag, i egenskap af ombud, min ovilkorliga pligt att, så vidt jag förmår, uppfylla och i handling ut trycka mina principalers önskningar, när dessa är mig kända och med min förbindelse mot fäderneslan det kunna förenas. Den enskilda öfvertyge!sen måst och bör bär vika. Bland de vanskligaste skäl till förslagets förkastan. de äro dock de många sifferkalkyler, man bemöda sig uppställa, för att ådagalägga massans öfverlägsen. het vid utseendet af ve:lmän. Ramla icke alla dess: kalkyler, ifall en större eller mindre del af röstägan de sllmogen icke deltsger i valet, eller valmannei utses utan omröstning genom acklamation? Mårn ej detta hädanefter skall intröffa oftast, såsom det hit intills gjort? Och dessutom huru vet man, att sam ma resultat, som dessa sifferuppställningar skulle be visa, uppkommer öfverallt, ifall räkningen utsträcke öfver hela riket? Nog är det naturligt, att ma: framdrager till styrka för sin sats de passande exem plep; men månne det ej vore möjligt att framlet: andra, som bevisade raka motsatsen? Alla dessa hop staplade siffror bevisa således på sin höjd möjlighe ten, att valen skulle så utfalla på en och annan ort msn om pu de der utsedda valmän föjde den sver ska bonders vanliga manr alt till ombud välja de dugligaste, erfarnaste och ärligaste medborgaren, s är ju hela förskräckelsen bäfven och hela beräkninge: arullerad. Om den förmenta orättvisan mot innehafvare a Tförtroendeembeten och tronobetjente yttrade jeg nå gra ord i går, jemte anledningen till stadgandet oc! exemplen af dylikt i andra konstitutioner. En vär talare förmenade i anledning deraf, att en stor in konseqvenes förefunnes deruti, att de höga funktionä rerna voro absolut uteslutna från representationsrätt då kronobetjente kunde bereda sig den genom fastig hetsköp. Samma utväg står doch öppen äfven för d högre embetsmännen, utan det minsta hinder frå vallagsförslaget. Hade deta antagits, sku!le den tro ligen af desse begagnats i vida större skala än a kronobetjente. Den väl kända frasen om hjertats oc karaklerens oberoende inpassas illa i en lag, son måste omratta positiva garantier. De ädlaste karak terer kunna duka under för de fysiska behofven, oci Ugoireelsen viker icke sällan för omständigheterna tvång. Men, heter det, denna totala omändricg var ick nödvändig; den kan leda till omstörtning och förstö —— — ———— — —.—.——2———