Aftonbladet – 20 september 1844, sida 2

deras vandring. So!tens afskedsstrålar förgyllde innu de högsta bergstopparne, men i dalen var det redan skymsing och mef och mer lade sig en dunkel slöja öfver den stig de gingo vid sidan af bergsströmmen. — Vi ha kommit för långt ifrån Brusenthal, sade Anna, som började blifva orolig. Clara lugnade heone. De påskyndade sin tång, men af försigtighet måste de åter sakta den, då mörkret allt mer och mer tilltog, sedan himlen i en hast blifvit öfverdragen af ett svart hotande moln, hvarutur snart blixtar frambröto. Ljudlös bvilade naturen några ögonblick, hvarefter åskan rullade brakande, mångdubbelt upprepad af återljudet i bergens klyftor. Anna gret af fruktan, och det fordrades Claras hela själsstyrka, att icke blifva modfälld. — Ännu ett litet stycke och-vi äro hemma, sade hon, stödjande sin vän. Se der är den samla boken, med stensätet. Det är icke heller så sent och, tro mig, i morgon skratta vi åt hela ifventyret. — Ack! det börjar regna, klagade Anna. I början föllo blott några stora, varma droppar, men snart atgöt sig molnet i ett stridt och häftigt störtregn. Till lycka för begge flickorna, kommo de just nu till den stora boken, som åt alla sidor utsträckte sina löfrika grenar, såsom ett skyddande tak. En stenbäink vid den grå mosslupna stammen var vanlgen familjens favoritplats, hvarifrån man bade den skönaste utsigt. — Huru lyckligt att vi kommo hit, då slagregnet började, sade Clara. Imedlertid rasade nu ovädret vildt och strömmar af vatten, blandade med stora hagel och grus från bergen, plöjde djupa remnor i afsatserna. Anna bade förlorat all fattning och ropade högt sin mors och sin älskares namn och var så öfvergifven, att Clara med ovilja yttrade: Var då törvuftig Annal Vi stå ju torra här — kunna vänta till dess stormen och regnet gått öfver och ändå är du så förtviflad. Huru skulle det gå, om ett oväder utbruste öfver din lefnad, din lycka, då en så liten motgång, der fråga endas! är om en genorblött klädning, kan så nedslå hela ditt mod?