Aftonbladet – 19 september 1844, sida 3

— Den taktiken ef vissa riddarbusledamöter, att kalla anorna till Hjelp och -upuiöra skuggspe! för att draga husets håg från representantval samfåidt med folket, bar på flera håll framkalat er kritik, som påstår att karaktärerne i pjesen, eiler anorna, bhfvit bållne i allt för Jjusa färger, och sens moral eller nödvändigheten att riddarhuset utgör ett särskildt riksstånd allt för lösligt motiverad. Det var naturligt alt en sådan taktik, en sådan method att bevisa, skulle framkalla en motsvarande method att vederlägga, och ett bi torien skulle ånyo rådfrågas för att agöra hvad rätt hbörden e,er till svenska folkets styrelse. Bland fler2, som härmed sysselsatt sig, iramstår äfven Vinterbadet, utmärkt som vanhgt genom förmåsan att väl uppfatta och med styrka teckna karaktärer. Uader rubriken nSvensk publicitet för hundraåttatie år sedan, har detta blad i de två sedmaste numrorne meddelat sin publik ea teckning af svenska noblessens förhållande mot en hofpredikant och designerad professor vid Upsala universitet, Hamb;xeus, som under Gustaf II:s och örmyadarereseringens tid uppehöll sig i Paris och der haft den oörsigtigheten att hjelpa åtski!ga svenska ädlingar med lån och borgen. H:storien härom, upprörande att läsa, men ändock ärorik, slutar så, att Hamb xeas vid 70—80 års ilder inkastades i fänse:se uch fick der i tretton irs tid frysa och svälta bland brottslingar och ohyra, medan hans adeliga gäldenärer i Sverige efde i öfverfläd och glömde, eller, sanningen att äga, tredskades att betala och utlösa sitt off-r. Berättelsen visar att denna tredskhet iese utgjorde. tt individuellt drag hos gäldeaärerne, utan gillales och skyddades af svenska ari.tokratieas högta myndigheter, och har derföre fört Vinterb!alet in på skrytet med de der anorna och miaena etc. samt gilvit anlelning till följmde relexioner: Man får dagligen höra ropas, att Sveriges ära ch storhet är sammanväfd med Sveriges adel. )m detta är sinat, så är dock också sannt, att nycke!, ganska mycket skemigt, smilt, oidalt, a styggt inom svenska häfderaa hänger tillsamnan just med adlen och dess öflvervälde inom amhället. Hambrweuas är icke dea ende, som ken ära ett bedröfligt vittne om denna pridderlighet varaf så högljudt skrytes. O ättvist vore at eka, det upplysta och högtinuta individer funits och finnas inom adeln; men såsom elt samnanhänsgande samhälls-element, såsom maktezande lass och stånd, har han tjort sig skyldig til! emnt lika myckea ezgennylta, ofördragsamhet, öffermol och våld, som man nu så ifrigt afficherat ig frukta af andra samhällsklisser, om de: skulle omma till väldet. Man har iexe kallat plunring, hvad som funaits formelt rät att iörea:a; men man är inkonseqvent noz att befara lund ng, om andra folkklasser skulle komma ul ett likadant öfvervälde. TJl dea åsigtea förnår man icke höja sig, att icke vidare några klaser borde finnas, som eza någon retelse el!er nåot intresse att hålla tillhopan, för att förtrycka