Aftonbladet – 19 september 1844, sida 3

sedan denna byggt det färdigt. Det bögfärdig fåltropet, som man nyss hört: pSverizes adel re . I presenterar Sseriges minnen, är sanat endast me den observation, att de största minnena voro be relda, innan adela slog dem under sig. Ur adeln såsom serskild, redan existerande klass, hafva förhållande (om ej till 2nt2let, dock till medlel att göra allt gällande) inga flera minnen utgått än ur någon annan kass; men alla hafva slutliger lingsått uti adeln; och gu skrytes med det till Igripna godset. Det stulle hafva varit interessan att se, huru ekrytet hade kunuat försvaras, om för ett par sekler sedan, den tenken kunnat rea liseras, att adeln borde fredas för ali rekrytering d. v. s. att alla de stora minnena skulle tillver kas inom dan sedan gammalt befintliga adelsklas sen. Huru månzaa illustrationer hafva väl på der Itiden utgått ur dena gamla adeln? Huru mång: I minnen, som förfjena namn af riks-minnen, härIstamma väl från dex? Högst få, det kan mar säga utan fara att vara orättvis. Ea mängd rät dugliga embetsmän oeh krigare — dock blandade med en ännu större mäsgd öfvermodiza odugor —, några flitiga arbetare och samlare till och med i vetenskaperna, se der hvad den gamla adeln her att förete; men, med ett par eller tre undantag, hafva de stora i!lustrationerne, de giganter, som burit Sverige till äran3 pantheon, utgålt ur det ezentliga folket. Att proklamera, det S-eriges adel representerar Sveriges minnen,, låter således göra sig på samma sätt, som mycket annat här i verlden, eller genom elt tilltag; mången har upphäft sig att representera, hvad ban bar ingen eiler ringa del uti, eller hvaruti bans del på sin höjd är en pur tillfälligbet. Uaderligt är, att de aldra flesta familjerna hafva haft platt ingen mera att skryta utaf än förste stamfadren, d. v. s. just den, som fcke rätteligen tillhört adeln; och det aldra underligaste är, att inom en ganska stor mängd ätter icke ens denne lemnat något minne, efter sig. Ser man sålunda på listan öfver alla dem, som Carl den XI adlade, så är mingden af dessa tre hundrade ätters grundläggare en ganska brokig hop af hvarjebanda platt icke namnktunnigt folk, såsom löjtnauter och fähndrickar, bokhållare, slottsfogdar, aktuarier, kamre:are, brukspatroner, bofkamrerare, kommissarier, han:elsmäön, proviantmästare, fyrbåksinspektorer, tullförvaltare, kammartjenare, skräddere, för att icke tala om verkliga notabiliteter, såsom assassorer, kapitener, 0. : v. Årea 4719 och 1720 skedde ett par bundråda upphöjelser i adelig värdigbet, nästan alla af samma illustrerande beskaffenhet. IIvad alla dessa representera af Sverige: minnen, år svårt att sga, om det icke skulle vara minnena af kanskbetjeningen, som stsref skölde-brefven, eller af de bin, som samlat vaxet till sigillen, och de kalfvar, som burit pergamentet på sina rysgar. Imedlertid äro de fam:ljernas ättlingar lika goda adelsmän, som rågon; och deras anspråk att, på grund af minreno, stifta lagar och bev:!ja skatter för svenska folket äro visst icke bland de minst högljudda. Och en annan jakttagelse kan man icke undgå att der brelvid göra: för en mävgd familjer är, såsom adlingsskät, antecknadt, att de härstamma från: andra Jänders adel. Fi: dem är det då åtminstone icke Sveriges minnen, som äro i fråga, utan någonting belt annat, en allmän och för hela verlden gällande blod:-ädelhet, ett anspråk att tillhöra ett bättre slägte, som icke är bittre. specielt för Sverige genom stt representera dess. minnen (höga eller: eländig2), utan bältre i förhållande till beta menskligheten. Detta torde vara den sanna ande-meningen, och både minnenn och konservatism och thronens försvirn och allt det öfriga snacket endast en förevändning. Det är på det sittet, som både Hambrei öde och de minga sndras, som varit offer för nridderlighetenn, lätta.t förklaras. — Det är nyitigt att tydligt irse den verkliga arten och beskatfenheen af de sambällselemeater, mot hvilka man har att kämpa, Man får höra förhbisnelser och bitterbet öfver den förfölje!se, som ska!l bezynt vankas mot adelsståndet, öfver ett förmodadt bemödsnde att afskaffa adeln. En sådan förföljelse, ett sådant bemödande hafva vi dock icke sett spår utaf. Det synes oss, som ville det a!lmänna tänkesittet allt för gerna låta adeln vara, såsom serskildt ståndn, och hafva i fred både sina ,minnen cch annat; som man kan påhitta att roa sig med; men hvad en till råsot klarare meilvetande al sina rittigheter och fördelar kommen mensklighet läre yrka, är, ait bland dessa nöjen icke målte visa sig några anspråk på makt, grundad endast på blodet och minnena. Allt för :gerna får adeln behålla sin eikett och sina tittar och sina sköldar och sina hjilmer och sina liv:snören och sin sde!suniorm och sina serskilda lefnadsvanor och sin lilla fånz2, ja sin tolringning; må gerna till och med Nya crannåter påhiitas, t. ex. hertigoch marquis-, ja furste-titlar -och annat, som kan vara angenämt lör ögon eller öron. Men nitioned, som sikerligen tål dylikt och droger på munnen derit, tyckes -deremot icke hafva Just att lemna någon makt åt adeln, såsom ezen klass. efler i annan form än åt hvarje adelsman serskildt, så vida han ir förtroesde värd. Det vore rätt så godt att sjelimant erkänna detta och draga sig tillbaka med bibehållea krigs-ära; meden ännu tid är.v —— RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. — Ea uppassare på ångfartyget Gauthiod dömes i Torsdags af Tullrätten till 192 rår bko i böter, CR OR KA