Aftonbladet – 19 september 1844, sida 2

fInsändt.) lågra ord om allmänna pensionsinrättningar med särskildt afseende på ett nytt pFörslag till plan för inte organisation af en Ränteförsäkringsanstalt i förening med en Lifförsäkrivgsoch en Lifränte-anstalt för Sverige, af J. M. Flygare.n : Att uppmuntra och framkalla den enskildes omtana, för egen och andras framtid, och med detsamme parsamhet i det enskilda lifvet, torde vara den reorm, som bättre än alla andra undanrödjer alla de: våde allmänna och enskilda olyckor, som på närmare ller fjermare håll hafva sin rot i fisancielt obestånd, ch ett af de verksammaste medlen dertill är tvifvelsutan, att genom väl organiserade allmänra inrättninsar göra denna ömtanka så mycket som möjligt fruktbar. Sparbaskerna äro redau goda inrättningar i denna syftning, men ensamma förmå de icke på långt när allt hvad som Zan göras. I dem förökas dem enskildes besparingar endast med den ränta, som dessa besparingar sjelfva bära, och då de, sedan arbetsför-mågan aftagit, skola anlitas är det åter endast dem ofta otillräckliga räntan, som kan användas utan fruktan att inkomstkällan skall uttorka. Jemte sparbankerna fordras derföre goda peasionsinrättninrgar, som egentligen äro arfsföreningar, der den enskildes besparingar öfvergå till andra beböfvande, då han sjelt icke mera kan draga någon fördel af dem, det vilt säga, när han dör, och der icke allecast räntan, utan äfven kapitalet utgår till intressonterna, hvilket utam fara kanske, enär den brist, som skulle uppstå för de längstlefvande, betraktade särskilt, ersättes af det öfverskott, som lemnas efter dem, hvilka dö tidigare. Man försäkrar sig der om vinst för den händelsen, att man kommer att behöfva den, det vill sägs, om man uppnår den ålder, då kraftervas förminskning påkallar understöd, emot det att man befarar förlust i händelse man skulle dö tidigare — en förlust således, hvaraf man ej lider. Denna ide2 har af ålder varit känd, och framträdt i pensionsoch liränte-ånstalter af allehanda slag, men dessa anstalter hafva varit behäftade med hufvudsakliga fel, nemligen: 4:0. Icke allenast insatsens storlek, utan äfvedpensionens har på förband vsrit bestämd, hvarföre man vid anstaltens organisation måst förutsätta en bestämd dödlighet bland delegarne, och en viss räntefot, och då dessa förutsättnipgar endast kunna grunda sig på sannolikheter, måste de innebära större eller mindre fel, hvarigenom antingen pensionerna blifva mindre än de borde vara, och anstatten samlar kapitaler, hvilka icke komma dem till godo, som tiliskjurit desamma, eller ock större än de kunna vara, och anstalten således urståndsatt att fullgöra sina förbindelser. Inflytandet af förenämnde fel i förutsättnipgarne vlifver i hastig progression större, ju högre den kontraktsenligt bestämde tiden är emellan inträdet och då pessionen utfaller, och i allmänhet, ju Yngre den inträdande delegaren är. Utfaller pensionen deremot året efter inträdet, såsom förbållandet är med de vantiga lifräntorha, och den icträdande tillika: är kommen till högre ålder, så blifra de oundvikliga felen af obetydligt inflytande, och följaktligen beräkningarna i samma mån säkra, och pensionen3 belopp rättvist.: 2:0. Dessa anstalter hafva i allmäohet endast stätt öppea för äldre personer, och då det är fiden, som i dem arbetar för delegaren, så väl med afseende på de insatta medlens-förkofran genom ränta, som arf, följer, att vinsten blifver större, ju yngre delegaren är lvid inträdet, och således stö:st för de yngslå barn; samt: 3:0o. Har do serskilda anstalternas verksamhet i lallmächet, och särdel:s hos oss, varit ganska inskränkt, antiogen i följd af bidragens trånga begränsning, som förutsatt delegare af en viss ekonomi:k ställning, eller derigenom att de erdast stått öppna för afskilda korporationer, el:er innevånarne i mit dre tcrritorial-distrikt, allt oaktadt dessa anstalters icte endast grundar sig på menniskans dödlighet, som icke är beroende af hepnes förmögenhets-vilkor, celier inskränkt till vissa rum eller personer, och oaktadt deras verksamhet blifver säkrare och jemnare i samma mån som de omfatta flera delegare. Med bibehåntande af grundideen, men afskiljarde förenämnde fel, har, såsom bekant är, Rånteförsäkringsanstalten i sednare tider uppståut. Den är nemliger, rätt organiserad, icke annat än en pensionsinrä:tning, som står öppen för hvarje medlem af samhället, och der pensioners belopp, enligt en på förhand uppgjord matematiskt rigtig pian, bestärr mes först rär den skall lutfalla, med fullkomlig rättvisa för alla, och i förbå!llende till insatsens storlek samt på grund af den : dödlighet inom anstalten, som verkligen inträffat, och den ränta, som medlen burit. Vid de i Tyskland orgaviserade Ränteförsäkringsanstalter, med undantag måhända af de aldra yngsta, -Ihar man, undvikande förenämnda fel, fallit uti anI dra af ganska betänklig art, bvarigenom en vidlyftig; och för saken gagnande, Ränteförsäkrings-litteratur framkallats, som haft till ävdamål!, dels att blotta begångna misstag, och dels att uppgifva botemedel dercmot. Men oektadt de existerande anstalterna sålunI da blifvit strävgt och rättvist klandrade, har likväl sjelfva idens riktighet och stora sarchälisvigt blifvit -lså allmänt erkänd. att till och med motståndarnes .hufvudman, J. F. Becker, i Berlin nyligen sjelf upp: , Iträdt med ett förstag till organisation af RänteförsäN kricgs-adstalter, och att föröfrigt intresse för demickt afsvalnat, för det stränga skärskädandets skull, bevisas bäst deraf, att irom ett år tvenne rya uppstått. nemwligen en i Hanover och en i Da:mstedt. Mot Ränteförsäkriogs-avstaltens införande hos os har man huvudsakligen anfört svårigheten för sjelfva anstalten att färdelaktict NnIiascera sin kanitsler. och