Aftonbladet – 19 september 1844, sida 2

mr OO OO set förflutna, sedsn ban öppet förklarat det vara nöd vänd gt att glömma det. Såtedes icke ett ord nea. Hon stod upp för alt ringa; men Lsden höll benne tillbaka. Låt mig blott se det obeydligaste af bana bref! förtro mig endast ett par der från hans band! så vida pi har några? hvilset jag nästan betvflir — — Ni tviflar derpå? sade Antonia, förtrytsamt. — Förlåt, sköna signora, fortor Loden, fred sitt vidriga leende; jag kan ej bindra mig derifrår. — Tilstå att ni icke lått några b:ef från grefven! Antonia, hvars fifinga sårades, gick hastigt vill sn toilett och tog derutur flera bref, hvars utanckrift hon visade Loden. Ni känner väl grefvens hand? frågade hon. Tolen böjde sig framåt, och i ett ögenblick -bade ban ryckt till sig trenne bref, hvilka ban leende gömde på sig; men den djerfve hade missräknat sig på italienskap. Lik en retad orm för bon upp; benves mörka ögon ligade som en volkan, och en bed dolk gmstrede i hennes hand! Hvoari fly? det vistte ej den redr:ge, kom med bäfvan såg den nyss klagande, kärlekssjuka flickan förvandlad till en fasansfull hämd-gudinna, Arelöse röfvarel ropade Antonia på italienska. — Min egendom! — Hon svängde mordvapnet, och halft vanmäktig syntes Loden söka efter brefven, men kunde ej finns dem; hans lemmar skakade och hela hans. varelse visade den försktligaste bild af låg fegbet. Äundtligen fann han och iterlemmade två af bret ven, hvilka Antonia genast inläste. Uader tiden, då Loden något hemtat siz, kastade hin en djer! blick på Antonia, hvilken äcnu var sysselsatt vid toiletter. — Aldrig hade hon varit skönare; Vredens låga, som ännu ej ver släckt, gaf hennes, annars något bieka kind en högröd färg, hennes ögon strålade i fuktig glans och genom den äpnv darrande halföppna munnen framskimrade de skönaste tinders oden kunde icke afvända sin blick,