Aftonbladet – 18 september 1844, sida 2

ler bordt sträcka sina förhoppningar högre, än att detta förslag skulle göra sin tjenst i sakernas första stadium. Det har åtminstone å bane bragt några stora grundsatser, som äldrig komma att utdö förr än de utkämpeats till ett nöjaktigt resultat. Dessa grundsatser hafva tiden till sin bundsförvandt, och den är mäktigare än slit. Det ligger i verkliga naturens otålighet att föreställa sig, att hvad sem icke under en menniskovarelses lefnads-, eller åtminstone verksambetstid tillvägabringas, aldrig skall komma att inträffa; man anser denna tid som en oändlighet, och detta ligger inom vår natur, inom hvilken oron utgör drifkraften för alla våra handlingar. Då en menniskas lifstid likväl utgör en sekund i tiden, så hyser icke jag det minsta tvifvel i afseende på förslagets framtid, ty jag är säker, att ur dess aska skall uppstiga något, jag hoppas ännu fullkomligare och bättre. 4840 års KonstitutionsUtskott har redan ägt den tillfredsställelsen att se förslaget bylladt sf åtminstone 2 Riksstånd, utaf hvilket det ena är så till sägandes ett privilegieradt Riksstånd, ty jag kan icke annat än kalla för privilegier den rättighet våra städers obetydliga population äger, att lemna en fjerdedel till representationen. Att hela den stora massan af Bondeståndet godkänt förslaget, deruti finner jag ingenting underligt, då förslaget helt och hållet är till Bondeståndets fördel, och lennande det en måhända alltför stor öfvervigt. Jag vill för ingen del neka, att förslaget är så ställdt, att möjlighet finnes för Bondeståndet att tillsätta ett vida större antal representanter, än som vore nyttigt både för dem och för det allmänna; men jag befarar ingalunda något vådligt resultat af ett sådant förhållande; jag förtänker likväl ingen annan att klandra det. Jag har bjudit till, jag medgifver det, alltför svagt, att förklara grunderna för de öfverklagade punkterna i Utskottets betänkande, och häruti vore oändligt mycket mera att tillägga och yttra; men då det utan tvilvel blott vore att förnöta tiden, utan allt ändamål och då man des:utom kan förutse utgången af denna strid, så kan det väl icke begäras, att man skulle söka försvara förslaget, med den ifver, som man, ihändelse man hade hoppet att vinna ett annat resultat, tvifvelsutan borde försöka. Jag röstar för förslaget, på den grund, att sedan en hoppgifvande Regering omsider inoträdt, från hvilken jag väntar mig ett allvarligt deltagande uti samhällsställningens förbättring, inga betänkligheter böra uppstå, att, om detta förslag äfven med sina brister skulle antagas, regeringsmakters och folkombudens gemensamma bemödanden snart skola afhbjelpt bristerva. Jag lyckönskar nuvararde KonstitutiopsU:skott att, på spillrorna af det troligen fallande förslaget, kunna uppresa ett nytt, som, då det utgår ifrån Adelns majoritet, i förbund med Presteståndet, äfven kan tillvinna sig de öfrige tvenne Ståndens bifall. Dot torde likväl vara nödigt att man ställer så, att resultatet kan biifva sådant. Det motsatta förhållandet vore för fäderneslandet i högsta måtto olyckligt. Jag vill icke längre förlänga diskussionen med omsägande af hvåd redan blifvit yttradt; jag får blott tillägga, att jag röstar för förslaget derföre, att min ötvertyge!se är, att det, under de pu föreslagoa formerue, skulle blifva lättare att utarbeta förslaget till frigörelse ifrån dess, med och utan skäl anförde, brister, än det torde biifva, att från våra nuvarande ståndsörhållanden kunna komma öfverens om något som tiilfredsställer de båda privilegierade Ståndens inbillade eller förharden varande intressen. Jag röstar för förslaget. Friberre SPRENGTPORTEN, JACOB WILHELM: Det må vara en hvar förbehållet att motivera sitt votum i denna fråga på det sätt, som han anser lämpligt. Jag bar likväl uppfattat den åsigt, att, med afseende å ämnets vigt och dess egenskap att fortgå genom tiderna, icke inskränka mig blott till ett omdöme öfver det nu hyilande grundlagsförslaget, utan att saotyda riktningen af min. egen fattade mening. Då ett folk, mine Herrar, inlåter sig i det oändligen svåra företaget att på öfverläggningens grund ombilda sin egen samhällsordning, är det föga sannpolikt att det lyckas i sitt förehafvande, såvida icke detsamma låter sig genomträngas af ett heligt allvar, och en ädel föresats, för hvilka alla små betänkligheter träda tillbaka. Men en sådan föresats finnes icke och kan icke uppkomma, såvida den stora sambhällsirågan behandlas på ett sätt, som gör den till ett tvisteämne emellan politiska meningsbrytningar, hvi:ka under denna form täfla om öfverväldet. Lika litet tror jag att något godt och knappast rågot varaktigt skulle kunna uppstå ur en lagstiftning, som hade för sin uppkomst att tacka slumpen eller öfveriwakten. Ur denna synpunkt har jag alltid betraktat representationsfrågan, och, oansedt jag icke är obekant med de hårda och obilliga omdömen, som hvila öfver förmedlande meningar och hvilket jag betraktar som ett af tidens mest bedröfliga tecken, förklarar jag ganska öppet att mina åsigter i denna fråga äro förmedlande. Hvad jag i denna sak anfört har varit mera för att utreda ämnet för mig sjelf och andra, än för att för mina meningar framställa något anspråk på ofelbarbet. Likvisst finns det grundsatser i afseende på representationssättet, som äfven jag arser oeftergifliga, men dessa röra mera dess inre väsende, än den form, hvarunder detsamma må uppenbara sig, mera frågans, om jag får uttrycka mig, andliga natur, än dess kroppsliga gestalt. Dessa grundsatser äro helt enkla; de äro inga andra än de, som förnuftet erkänner och alla tiders erfarenhet bestyrker, då jag nemligen uppställer den fordran: att mom vår samhällsbyggnad konungamakt och folkfrihet, bildning och förmögenhet, rörelseprincip och återhållande kraft böra mot hvarandra vara behöriger afvägda och bibehållas vid ett icke blott vilkorligt utan äfven ovilkorligt inflytande, som de redan utöfva och alltid måste komma att utöfva inom hela vårt samhällslif. Deremot är jag icke uteslutande fästad vid bibehållandet af slåndselementerna inom vårt representalionssält. Denna åxigt är hos mig underordnad, hvad. jag må betrakta såsom möjligt och verkställbart. Äfven jag torde vid något tillfälle hafva framställt den tankan, att det kunde vara