Aftonbladet – 18 september 1844, sida 2

farande lärer komma att betydaingenting. Dessutom, mine Herrar! torde anklagelser af denpa art vara de mest obefogade i verlden, då de icke kunna skeinför domstol, der den anklagade parten äger rätt att försvara sig, och der han genom det biifvande domslutet kunde vinna den upprätte!se, hvartill ofoget berättigar honom. Det är likväl ett factum, att härvid förefianes en domstol, nemligen det allmänna vettets, och inför denna domstol är jag ganska lugn, både för egen och för de kamraters räkning, hvilke jemte mig hade det ansvarsfulla åliggandet att under 48 månader träget träla för det nu så mycket klandrade förslagets utarbetande. Här har blifvit sagdt, att förslaget mera gick på bredden än på djupet. Det är en möjlighet att så förhåller sig. Sidornpas antal uti förslaget bar äfven blifvit antydt att vara alltför stort. Det tillhör det erkända snillet, den öfverlägsna talangen att på sådant sätt kunna med peremtorisk säkerhet bedöma andras arbeten. Jag vågar, såsom utan alla anspråk å stilistisk auktoritet, icke försvara förslaget mot de anmärkniogar för bristande stil, k!a-het, tankeföljd och korrekthet, som i klanderväg så skoningslöst blifvit uttalade. Jag tror icke att någon af Utskottets ledamöter, och allraminst bade jag den dristiga förmätenheten, att tro sig hvarken äga dea akademiska förmågan eller den stora litterära bildningen, som skulle fordras, för att kunna i några ord åstadkomma ett sådant förslag som detta; och den värde ledamot, som i detta hänseende haft så mycket att klandra, skulle måhända komma i erfarenhet af större svårigheter, än han möjligen anar, om han blefve satt uti nödvändighet att biträda vid redigerandet af lagförslag, sådana som detta, och möjligen skulle han snart komma att finna problemets lösning utgöra ett bland de svårare, skriftsiälleriet har att framställa. Man har anfört emot förslaget, att de högra embetsmännen blifvit uteslutaa från både valrätt och valbarhet. Det är sant, att de hafva blifvit det i och för deras embeten, men visst icke för deras egendom, så att genom lagligt innehafvande af en jordlott af 40 Rådrs värde erhålla de fullkomligt lika rätt med alla i detta hänseende. Jag måste beklaga, att jag i denna punkt nödgas fösta mig vid yttranden, hvilka under denna öfverläggaing blifvit fällda af en man, för hvilken jag länge byst aktniog, och jag ville till och med säga vänskap. Då man klandrande och med bitterhet talar om den högsta bildningens uteslutande från valrätt, så hade jag hoppats att, åtminstone inom detta Stånd, en af de högst uppsatta embetsmän i staten skulle hafva lemnat andra prof på ståndpunkten af sin bildningsgrad, än han i detta afseenda gjort. Här har blifvit sagdt, att förslaget vore en narrtröja, som icke behöfde emottagas af den förste skräddare som bjuder den. Jag vill icke nediåta mig att ingå i tvist om uttrycket; men om jag vågade tillåta mig att vara siare, så skulle jag likväl tilltro mig att förespå det, att många af de brokiga lapparne i denna tröja med tiden komma att pådragas af sjelfve presidenten. Det bar blifvit yttradt så mycket klander, att man med så mycken skygghet undvikit begagnandet af främmande ord, att man infört det i min tanka vackra ordet Valman, i stället för Elektor, att man begagnat sig af ordet Gäll, i stället för Pastorat, hvilket i talarens tanka vore ett högst olämpligt utbyte. Jag lemnar åt mera sakkunnige män, att becöma anmärkningarnes riktighet, men mig vill det förekomma, som sjelfva slutsatsen af anmärkarens på-tående verkligen synes framkalla ett tvifvel, huruvida icke den värde talaren eje:f, i anseende till sina bögre förmögenheter, varit underkastad en så beskaffad gällstämma, som den ban för buset så fasacsvärdt beskrifvit. Samme värde tatare bar även yttrat (jag vill till och med antaga satsens riktighet). att hvad. betyda hundratusen backstugusittare emot en Getjer?, Detta yttrande synes, såsom mycket an. nat, vara tillkommet nog mycket par Biicol, och föga adequat i bevisningsväg, ty det är en allmänt känd sak, att professor Geijer är den mest ifrigo förfäktare af personlighetsprincipen, och att professor Geijer varit ledamot af det Utskott, som nu så mycket klan. dras för personlighetsprinocipens icläggande i förslaget Att personlighetsprincipen inom Sverge hvilar på histo risk grund, lärer icke med framgårg kunna nekas Professor Geijer måtte väl icke heller kunna förebrås att vara ohistorisk. Det måtte väl ej kunna tillvitas honom, att icke han på mnågerlunda goda grunder framlagt sina åsigter i detta hänseende, och vid den fästades också inom Utskottet vederbörligt afseende. Här har äfven från samme höge embetsman blifvit syttradt (jag kommer ej ordagrannt ihåg ordställningen, och ber om ursäkt, om jag således i anseende till syftniogen misstager mig), att förslagets förfäktare vore popularitetsjägare. Popularitetsjägare synes mig hafva blifvit ett nära nog stående uttryck, såsom förebråelse emot den, hvars åsigter eller handlingssätt räka fiona sympatier inom det allmänna eller hos folket. Hvad mig beträffar, så anser jag tillmälet verkligen icke så farligt som det låter, då jag gerna skulle vilja taga mig friheten fråga, om den ädlare menniskan, eller om någon personlighet, tagen i sin allmänlighet, kan med handen på hjertat frikalla sig ifrån begäret att snarara vinna sina medborgares bifall, än deras klander? Och hvad annat är det väl man fördömer, när man beständigt upprepar popularilelsjagt såsom en last hos dem, som handia, som tänka och tro i öfverensstämmelse med folket, eller i motsats till dem, som föreställa sig vara folket så mycket öfverlägsna, att de akta det för iotet. Med en särdeles tillfredsställelsa har jag anfört ett anförande af en ledamot i KonstitutionsUtskottet, som åtminstone lemnar mig, som ifrigt önskar reformen, någon anledning till förhoppning, att, oaktadt det nu ifrågavarande förslaget kommer att falla, detta Utskott möjligen kan komma att lemna ett förslag, och ingen kan lifligare än jag deråt önska en större framgång än det fallna rönt, särdeles inom detta hus. Hvad beträffar 4840 års KonstitutionsUiskott, så tröstar jag mig åtminstone öfver den motgången, att se förslaget falla, på den grund, att jag är inverligen öfvertygad