Aftonbladet – 18 september 1844, sida 2

derföre med värma morbrodrens yttranden. Li! det vara! afbröt denne. Du betraktar nu lifvet senom rosenfärgadt glas, men då du en gåvg hinoer min ålder och skådar tingen vid fö:ståndets ljus, skall du tänka belt annorlunda. Jag upprepar, lifvet är en: miserabel existens, och säg mig bvad lefver jag för? Hvem rörer det, om jag i dag eller i morgon lemnar allt:-ammans? — Kära onkell huru kan ni tala så? sade Julian. Tviflar ni då äfven på er systerson, och sedan på alla dem ni visat välgermin;ar? — Välgerningar? afbröt baronen; jag visar inga välgerningar, — och om jag gjorde det — hvad hade jag derför? — otacksambet. Min gamle Jakob, som jag nu haft i tjugo år, och på hvilken jag trodde mig kunna lita, bar beljugit, bedragit mig; men hvariöre skulle han vara bättre än alla andra? bättre än jag sjeli? Det finnes icke något undantag; det hörer t:ll menskliga naturen. Sjelfkärlek och egennytta äro verldens stora driffjeder; ech när en gång mina betaltia sjukvaktare rycka kudden undan det döende hufvudet, skall det icke kännas bittert, ty jag var beredd derpå. — Bästa, käraste onkel! Hvilken byp.-. hvilka bedröfliga åsigter. , .— Hypokondrie, — säg ut, afbröt Renzow. Då någon kastar boit förstor.ngsglaset och visar, huru verlden, sedd med egna öv on, förhåller sig i verkligheten, då hedras han med titeln hypokonder. Fråga Schirmer! han drömmer ännu sin sköns dröm om den bista verlden, och skall drömma den så länge han lefver; men jag afundas honom icke; ty på amdra sidan, då ban ser tillbaka i hvilken icbilvisg ban lefvat bär, skall en d oppa vemod blanda sig i den förra glädjekalken. Denna