Aftonbladet – 14 september 1844, sida 2

om bon sjelf ej bade någon aning. En späd brodd grodde der, utur hvilken stöna, ljusa blommor eller sor brirgande törren kunde uppvöxa. Hon sjeli visste ej deraf, och utan förlägenbet, utan alt rodna talade bon om Julian Treilbac. Clara aktade sig noga att vicka hennes känsa till medvetande. : Några glada dagar förgingo hastigt, och Schirmer hade förlängt sitt vistande på Brusenthal utöver den tid ban certill bestäm. Han tiides så vil i den förtroliga familjkretsenp. Ea mulen eftermiddag, då vädret icke lockade till promebad, kom en ryttere in på gården. Apna stod vid fönstret och ropade, glad: grefve Julian! Schirmer såg på Clara betydelsefulit. Greven lät anmäla sig, blef emottagen och inträdde. Ians första blick, det sig den skarpsyrta Clara, flög till Ånn2, hvars ögon fått en ny strålglans. Fru von S ein presenterade grefver, man tcriprade sig det nattliga äfventyret, skämtade deröfver, och Clara hade noga betraktat den unga mannen vid cesiörsta framträdande. Han var ovanlist vacker, af utmärkt vext och hållning, hans något bleka hy pa sade till ansigtsdragen och de lifliga ögonen till uttrycket af bans tal, som vr leligt och behaglig!. Över allmänna tidsförhållanden, derom Schirmer mledda samtal, yttrede han sig med käcnedom, mena red undfaliande modesti. A:! Renzows bekrining hade Schirmer fjort sig en helt annan förestäl!ring om ynglingen och intogs saart för honom af den välvilja, som var så förenlg med hans menniskoäilskande sinne. Också Clara kunde cke upptäcka pågot, som kastade mnsta skugga på hans karaktär, och af osvikligaste hjerta lycköoskade boå derföre sin vin. Om sin morbror alade Julian med aktning. Den gamle var ej så seonnlaga, tänkte Schirmer. Ikväl lt grefven imdfalla sig något om ett missförstånd, men sade, förytande och vändande sig till fru von Stein, tt han seden i går vistades på sin nära belägna ;gendom och utbad sig tillåtelse, att få förnya