säga och modren gaf på ett obemärkt sätt samtalet en annan vändning. — Hvar bor du? hur lefver du? frågade Schirmer. Rerzow uppgaf sin boning och sade att han egentligea förde ett så kalladt särdshuslif. Schirmer tadlade detta. Ä!lven som ogzilt kan mar förske ffa sig ett slags buslighet. Nu är du röjd med din lefnad, men blir äldre och en gång sjuk och först då skall du fiopa hvad com fattas dig. — Nöjd är jag just icke, sade baronen. Våra hoteller, ceaer och tables sole äro dåliga; men jag tänker mig en egen huskållning ännv sämre. Behagar mig icke pu ett ställe, så går jag till ett annat, men med en elak och snål hu:hållerska vore jg bunden. Dessutom är jag så litet hemma. — Lefver du då helt och hållet in otio? fråsade Schirmer. Har du icke någon sysselsättning? Något måste du likväl företa;a dig? — Min pupill ger mig stundom råzot attgöra Annars är jag absolut berre öfver min tid, yttrade Renzow. Sysselsättning! — hvartill gagnar den? Allt är utan nytta och ändamål. — Tag icke illa upp, att jag bestrider dess åsigter. Den som mördar tiden, säger Your.g, dödar ea gudomlighet. Arbeta och vara npyltig är såväl m-nnens, som qvionans bestämmelse. Du har en mynd!ing? — hvilket skönt tillfälle att verka colt. Du sörjer för hans timliga väl genom trosen bushållning, giver honom nyttiga lärdomar, leder honom på dygdens väg, bildar hens förstånd. — — Ack! afbröt baronen, då finge jag alltför mycket att sköta. Jag förvaltar hans förmögenhet, dermed basta. Ville jag hålla ynglingen till tukt och ordning, skulle jag uppoffra hela mitt tugp. Väl kan jag någon gång, oå så faller sig, tillrättavisa honom, men om han ej rättar sig derefter, blir hans egen sak. Schirmer skakade på hufvudet. Du utvecklr