Aftonbladet – 13 september 1844, sida 2

ningar och förbållanden på Riddarbuset, hvilken i flere afseenden förekommer oss så träffande, att vi meddela en del derafi utdrag för Aftoabladetsläsare; hvarvid vi likväl skole bifoga ett par anmärkningar: Ea kort återblick på Riddarhuset bör i närvarande stund icke sakna intresse. Se här: Opinionerna om det då hvilande nu fallea gruadtagsförslaget vacklade vid riksmötets början inom Jen yngre adeln, framlör allt inom lendtade!n. De fleste — tillhörde kanske till och med förändringen. I Stockholm blefvo de likväl snart turaerade, förmedelst ständigt framhållna imaginära farhågor för Bandregemeantet. — Salongslifvet imponerade äfven: man ville der ej veta af någon allmän valrättighet. Ala af den yngre adetns medlemmar gåfvo sig likväl ej alldeles ovillkorligt. Baron C. O. Palmstjerna uppträdde för Adelsintressena, H. v. Hartmansdorff för de byråkraliska; men den nu iråzavarande falangen afadel, bvilkea egentligen utgjorde majoriteten, sympatiserade raindre med byråkratiens intressen, än med de smeszande adliga societetsförhållanderna, samt förespglingarae om förfäidrens anor och! bördsprivilesiernas företrädesrättigheter: kort och godt, det var en siags adlig sockerbrödssvarhet som eröfrade dem åt konservatismen. Iaför dem stod ännu Hartmausiorff — impopulir och oe terrättlig; och massan ville sålunda ej erkänna honom såsom sin baneeförare. Då man också från det andra hållet smekade dem med al! männs löften, om att maa allvarligt ville en genomgripande och allmännyttig representationsreform, hvi:ket de samfäilt önskade, visste de att Hartmansdorff — esentligen endast tillhörde en obetydtig förändring inom stånden, som i sina följler, skulle beröfva den största delen af adeln all representat:onsrätt, och kasta den i händerna på några få — mäktige aristokrater och byråkrater, och förvandla ståndet endast till en toryfraktion. Adens egentliga ledare vågade derföre ej helier genast fram med sina ionersta afsigter, utan ströko i stället majoriteten af voteringsmachiaerna om munnen — med bäinkmains-, elektorsoch utskottslistor, å hvilka Hartmansdorff ej erhållit någon enda plats. Du är vän af den samfälta valpsinciper, men ogillar reformförslaget för detaljel, sade jag till en bekant. Du skall få se att man bedreger dig: ty de, under hvilka du nu rangerat dig, vilja fn gen förändring på sådan gruad; de wvija endas en förändring, hvarigenom de kunna utesluta Wigbpartiet inom adeln och inskränka represestationsrätten åt sig sjelive. Hartmansdorff ingår som bänkman.n Du misstar dig, Haritmansdorff ingår ej. Jag har ord och handslag com pant derför. Bänkmansvalet skedde. Nåå,, sade min bekante, zser du: Hartmansdorff bief ej bänkman.n Spelet är väl an!agdt svarade jag. Han blir — elektor i stället. E ektorsvalet försigsick. Nåå,, sade åter min bekante, ser du: Hartmansdorff blef ej elektor. Ännu tror jag, svarade jag, på ett parlamentariskt bedrägeri från detta bå!l. Du skall :å se, alt han blir insatt som ledamot i kocstitlut onsutskottet.n Det blir han icke, jag vet att man ej vågar det, emedan hela den yngre adeln då faller af.n Utskottsiedamöterse blefvo valde. Nåå, sade min bekavte ånyo, hvad bar du nu att säga? Hartmansdo: ff har ju ej erbållt någon enda förtroendepiats vid riksdagen. Skulle det vara möjligt, att jag bedragit mig! Om så är — gratulerar jag det allmänna.n I derpå följande plenum afsade sig 3:ne ledamöter platserna i K. Utskottet; och åtta dagar derefter — satt Hartmansdo. ff invoterad i detta utskoit. Nåå, sade jag till min granne, hvem hade rätt, du eller j g? Hvem är nu belragen? Min vän bet sig i läppen och reste några dagar derefter på landet. Ultrakonservatismen var imedlertid berre ölver riksdagen, och det var den yngre adelns godtro gerhet, som bortspelade bide den och landets verkliga fördelar.n Man finner att de fakta, som Östgötha-Correspondenten här berättar, äro alldeles riktiga. Men i frågan om de serskilda sammanverkande ors:kerna till tonen inom Riddarbuset anse vi tvenne omständigheter icke hafva blifvit tillräckligt iakttagna af Correspondenten. Den första och vigtigaste af dessa är, att all klasskorporalion, inom hvilken redan en viss afgjord riktnisg till en stark esprit de corps finnes rådande, antingen hos pluraliteten eller också äf