Aftonbladet – 11 september 1844, sida 2

som aukKlorllet I traga OM praktiskt potitiski torstand. Måhända förhåller det sig något så när lika med del. fleste utlindske auktoriteteter som blifvit åberopade; utlänningen kärner i allmänhet föga våra förbållanden; — missnöjd med sina egna, omfattar han med söderländsk liflighet hvarje tillfålle att nedsätta sin egen ställning i j:mörelse med utlänningens. Man har i sista rummet talat om den öfre kammaren och funnit ändamålet med densamma helt och hå!let förfeladt; man har sagt att den vore af en beskaffenhet som icke hade något utländskt mönster, och deruti har man rätt. De utländska öfre kammare, som förefinnas, äro antiogen sådane, som äro grundade på egna förhållanden, sådana, som endast sekler kunde dem hafva frambragt. dala aristokrati qvarstående sedan medeltiden. vida detta är ea lycka för landet, lemnar jag cerhän ; inrättnisgen af ett sådant öfveshus som Englands har på andra ställen visat sig vara omöjlig, och likväl hafva i desse länder förhålandena varit mera lika Eoglands än Sverges. Att åter hemta mönster af dessa PärsSå är förhållandet i England, som har sin feo-. Huru: kammare, som fianas i åtskilliga sydliga länder, hvilkas ledamöter af regeringarne nämnas på lifstid eller kortare tider, det vore att framkaila en skuggiarättning, som kan paradera vid högtidliga tillfällen, men som saknar all betydelse, visserligen icke som en kommitå för beredande af detaljerade förslag i administrationsfrågor samt kriminaloch civillagar, emedan de inom sig omsluta många stora förmågor, många u!märkta män, men som politiska stöd, som värn för konusgamatkten, påstår jag att dessa, ifråa densamma direkte utgående Pärskammare äro af ingen nytta. Hvarföre behöver konungamakten en sådan högre kammare? Jo, för att icke behöfva i första rummet brottas med dagens understundom uppbrusande och vilseförda opinioner; det är då som en högre kammare inlägger sitt veto och utgör ett nyttigt bröstvärn för konungamakten, som sålunda icke sjelf behöfver framstå. Sammansätt:r man deremot kammaren så, att den endast synes utgöra ena organ af regeriogen, så vinnes l! icke nyssnämade mål. Om i Frankrike t. ex. konungeus regering säger nej, eller om Pärskammaren gör det, så är det alldeies likgiltigt — skillnaden är och anses för ingen, således blott en onödig omgång. Man bar sagt, att den öfre kammaren bör med den nedre hafva ett olika ursprurg: måbända har man dervid fästat sig vid den gamla, numera något föråldrade läran om krafternas jemnvigt i staten. Ea absolut jemnvigt vållsr stillestånd, och detta är i statslifvet, som i al!t annat lif, — döden. Ea grundsatts måste vara den:verkande, men det miste visserligen äfven finnas institutioner, som bindra densammas obetänkta framrusande; det mäste finna; en hejdande myndighet, och detta är hvad KonstitutionsUtskottet sökt att åstadkomma i sitt förslag. Om detta skett ou!lkomligt, så !igger hufvudsakligen grunden dertill i den omständigheten, att Utskottet antagit, att fortfarandet af ledamotskapet i den öre kammaren icke bör utsträckas längre, äa till 3 riksdagar. För mia del skulle jag önska det på lifstid, eller för 5 riksdagar. Hvad skulla då dan öfre kammaren uträtta? Den skall i vissa fall lemna konuvgamakten ett nödigt stöd genom att anvinda sitt veto; och hvilken är i öfrigt dess bestämmelse? Jo, att hejda den egentliga nationalförsamlingen och bringa dess beslut i överensstämmelse med landets sanna fördel. Maa har sagt, att sådant här icke kan ega rum, emedan båda kamrarne äro ett och detsamma, utgångna itån samma grund, den ena ett Utskott at den andra: man har likväl glömt den lila omständigheten, att ledamöterne i den öte karmaren icke äro valde af dena nedre, tillsammans med hvilken de finge fungera, utan af dennas föregångare, och jag frågar en hvar, om i representativa stater kammare med samma namn alltid hat samma betydelse på den ena tidep, som. på den andra, på det ena året, som på det andra. Om maa genomgår Enzlands historia under de sista Stuartarne och Frankrikes under restaurationen, voro väl då dessa kamrar, som kröpo för konungamakten, som tjenade den med ett nit, hvaraf den någon gårg sjel! förskräcktes, voro de aldeles desamme med dem, som sedan förklarade komunsgarne kronan förlustige? Har väl förhållandet varit annorlunda hos oss? Minnes man väl dessa Hattar och Mössor, som omvexlade med hvarandra, af hvilka det ena partiet började krig, det andra s!og hufvudena af dem, som ställt till det; det ena ville befrämja industrion genom ymniga lånetillgåvgar, det andra vile strypning; det esa villa förbund i öster, det andra i vester? Om då get motsatta elementet (jag ber om ursäkt att jag använde ordet element) funnits representeradt, om en mösskammare ståvt bredvid och kunnat säga nej till en hattkammares framställningar och tvärtom, visserligen hade då besluten, som komme till verkställighet, blivit färre; men jag tror att, i sådact fall, fäderneslandet ej så ofta fått sitta emellan, och att många våldsamma skakningar uteblifvit. Den lärer således icke vara helt och hållet ett utskott af den lägre kammar ren, denna nu föreslagna öre kammare. Må man kalla den ett utskott af föregående kamrar — alltför gerna. Men jag hemställer då t. ex. till Hr von Hartmansdorff, sow fällde detta uttryck, om man nu skulle ställa vid detta böglofliga hus ett Utskott ifrån förra riksdagen, t. ex. KonstitutionsUtskottet, skulla det då vara ett uttryck af samma kammare. Likaså om man ställde vid hvarandra nuvarande och föregående riksdags KoastitutionsUtskott, skulle de då vara tvenne likartade saker, der hos den ena något veto mot den andras beslut icke skulle komma i fråga. Jag tror, att den öfre kammaren3 huivudsakliga ändamål är att förlika de stridiga åsigterna, som eter hvarandra hos folkets majoritet göra sig gällande, och hyser den fullkomliga öfvertygelse, att dena folkvija, som egt rum uader längre til, som haft rådrum att moget öfverväga sitt föremål, som hunnit sansa sig, icke kan vara oriktig, icke kan stå i strid m d fäderneslandets ock monarkiens sanna fördel samt att den bör blifva gäl lande. Sådan är afsigten med hvad KonstitutioasUtskottet föreslagit. Enligt detsamma skulle hy je folkvilja, som längre tid fortfarit, blifva dande i båda kamrarns, men dagens hugskott skulle möta motstånd. Dessa utlånska pärskammare, s ban tror inachafva en b-ständigt mothållande kra emot den lägre, hafva den dessutom icke i så hög grad som man här tyckes föreställa sig. Det har inträffat, alt regeringen fuanit en mening Vara rådande och äfven hafva gjort sig gällaad2 i den lägre kammaren. af den inneboende sanniog och styrka att den