Aftonbladet – 9 september 1844, sida 2

gittade, på egen hand frakta lasset fram uppför och utör backarna. För öfrtgt icke så mycket som ett pistolskott! icke så mycket som ljudet af en hvisse!pipa! Hvad åter sjelfva skogensåsom natur betröffar, eger man säkerligen icke i hela Kina att uppvisa någon vackrare. Den är måhända för litet vild, för alt vara rätt imposant, men den är det ti:lräckligt för att med de leende odlingar och byggder, hvilka Lumera förekomma temligen tätt på Kolmården, bilda en ocmvexling af de mest pittoreska kontraster. Det ryssnärnda Stafsjö brus är, särdeles för den som anländer från Nyköpingssidan, en öfverraskning af näst:n förtrollande effekt. Man fioner sig midt i djupa skogen i ett slag förflyttad till Djurgårdens romantiska nejder. Landsvägen förvandlar sig till en skuggig all, i hvars fond man tycker sig hafva för ögonen ett Listonhill eller ett Ticka Udder, ett italienskt slott med sina blommor utanför portaler, sina brokiga rabatter och sina fruktträdslunder på alla sidor, sina drifbus och orenzerier, sin park med tempel, soffor och karuseller, allt detta speglade sig i en vacker skogssjös stilla och klara ytal Å andra sidan den höga barrskogen, som med sina mörka skuzgor och sina hemlighetsfulla djup tränger ända inpå slottets och brukets inners!a område och tyckes ännu i sista stunden ha ett ord med i laget, den vilda srönklädda skogsfruz,, som litet närgånget spatserar omkring bland sjelfva kaprifotie-häckarne och tittar in mell:n slottsföastrens sidengerdinerl . . .. Detta är nord och söder, natur och odling i den angenämaste blandning, och jeg säger uppriktigt att, om jag egzde detta ställe, skulle jag nästan vilja bo här hela året igenom, oaktadt Kolmårdens alla rö:varhistorier. Man hade redan i Peking omtalat för mig utsigten från Kolmårdshöjderna öfver Bråviken och Östgöthaslätten såsom någontnz makalöst. Det är också utan tvifvel en stor och mörkvärdig vy, med tviken jag endast kan jemnföra den ifrån Heltandsås öfver Skånska slättiandet. Men alla sådana vidsträckta vyer hafva ett gemensamt fel, antingen deri att ögat och genom detta det estetiska sinnet icke räcker till att sammanfatta all: de oändliga detaljerna till en enda poetisk bild,