Aftonbladet – 9 september 1844, sida 2

betsmannaerfarenheten. Utskottet har såsom grund för valrätt fordrat personligt oberoende, hvaruti det troligen haft rätt. Den som utan dom och ransakning, således någon gång af nyck, kan skiljas från emböte och lön, är icke gärdeles oberoende. Han måste följa de maktegandes gifna instruktion eller anade vilja, om han icke skall spart se sig blottställd för obehegligheter, kan bända förföljelser. Utskottet hade dessutom i thy fall en föregånvgare i den franska kartan, som stadgar, att till deputerade icke kunna väljas prefekter, underprefekter, Receveurs particuliers des finances, payeurs, divisionsgeneraler, generalprocureurerna vid de kongl. bofven, korungens procureurer, Directeurs des contributions directes et indirectes, des Domaines et enregistrement et des douaaes dans les departemens: och Portugals konstitution förbjuder de deputerade att emottaga några stats:mbeten, samt förklarar embetsmän och andlige icke valbara inom sina distrikt eller stift. D-ssa äro då de hufvudsakliga lyten, man tillägger förslaget. De öfriga, ofta upprepade felen, hvaraf det skall öfverflöda, igenfinnas i redaktionens mörker, osäkerhet, obestämdhet m. m., eller i några oriktiga detajer etc. Sådana brister, om de verkligen förefinnas, måtte kunna afhjelpas. Icke voro 1809 års Grundlagar utan vank och lyte, ehuru nedskrifoa af mästareband. Knappt någon eada riksdag har sedan förbigått, att icke någon ändring, något tillägg, nåson förklaring ansetts nödig och antagits. Härifrån bör då ej sökas någon giltig anledning till det helas afslag eller dödsdom. Nej — det gällande valsättet är bältre, säkrare, lyckligare. Ståndseller, om detta ej kan bibehållas, klesival skall man antaga. Hvad godt våra Riksstånd gjort vårt fädernesland under alla tidehvarf, vittnar bäst historien från de äldsta till närvarande tider. Jag behöfver ej här uppdraga dea mörka teckningen; den är säkert af alla känd och bedömd från Foltungatiden till 1772 års revolutiop. Från Adelsståndet, af fordno äfven omfattande det högre presterskapet, räknar man många och stora olyckor, de svåraste inhemska skakniogar, de djupaste sår i statskroppen; ehuru jag visserligen erkänoner och djupt vördar minnet af många stora män, som derifrån utgått. Den enskilda förtjensten är något helt annat än Ståndet in corpore. Blott svagt och vanmäktigt kunde da lägre Ståinden strida mot den segrande aristokratien. Flere af våra största konunagar hafva erfarit höjden och vidden af dess alltid stegrada anspråk. Derföre fällde ock 4809 års KorstitutionsUtskott öfver Riksstånden en ganska strärg, men fullt rättvis dom; och äfven 4834 års sannerligen rätt konservativa KonstitutionsUtskott var icke särde!es artigt mot ståndsförfattningen. Hvarföre har då på den sista tiden denna fått så många och varma förfäktare? Hvarifrån kommer nu en så häftig ärlek till en princip, som var rära att dö ut för 30 r sedan? — Jag vet i sanning icke mer än ett sätt att lösa denna gåta. Jag skall våga försöket. Eno högt aktad och ru djupt saknad medlem af 1840 års KopnstitutionsUtskott yttrade i sin, vallagsförslaget åtföljande reservation: Om man noga granskar de nuvarande nationernas allt mer och mer uppenbarade behof af politisk frihet och deras derpå grundade mer eller mindre högljudda, mer eller mindre ofta förnyade påståenden, befinnas de icke vara af blott en art, utan af två sådane. Nu varande tid yrkar nationslrepresentation för att emarcipera samhället från allenastyrandets möjliga nycker, men den yrkar äfven organiseradt kommunalväsende, för att på lika sätt emancipera från embetsmannaväldet. — — — För den nuvarande tidens farhågor utgöra autokratiens successiva stegring och statens inblandning genom en embetsmannahierarki uti lifvets minsta detaljer ett gemensamt föremål. Det är ej endera af dem, utan bägge tillsammans, som äro oförenliga med den politiska frihet, hvilken nu, nästan öfverallt, antingen tyst önekas eller öppet fordras. Månne ej i detta yttrande finnes ordet till gåtan? Man fruktar måhända, att denna embetsmannahierarki, en liten afart af aristokratien, skall nödgas småningom maka åt sig, i händelsa de samfäldta valen med deras princip af lika medborglighet skulle införas och verka till beredande af po!itisk frihet. Det är nemligen just ifrån de stånd, hvilka egentligen omfatta hela embetsmannahierarkien, som det häftiga motståndet utgår. Det är just embetsmännen, som orda om orimligheten, olämpligheten, olagligbeten af samfåldta val. Ståndsprincipen deremot är så beskedlig, så konservativ. Den bibehåller allt på dena gamla goda foten och låter öfvertygelsen om nödiga reformer med en så välgörande långsamhet mogna. Jag beklagar sannerligen, att jag äfven i detta fall icke kan dela de konservativa fosterlandsvännernas menicg. Icnerligen önskar jag, att alla möjliga utvägar till samhällets ändamålsenliga utveckling och lyckliggörande så snart som möjligt öppnades, att alla hinder för den sanna politiska frihetens utbildning undanröjdes. Med en utmärkt författare i statsläran tror jag, vatt bvarje menniska bör fritt kunna öka sin bildning och ut,veckla sina krafter för att ef:er förtjenst hinna hvarje rättighet i samhället. En sådan jemlikhet kräfver blott, att börden icke ger den ena menniskan några lagliga rättigheter i samhället framför den andra. Denna jemlikhet är lika dyrbar för de privilegierade som för de uteslutna; ty privilegierna sjelfva förstöra den klass, som eger dem. Andligen försvagas hennes krafter derigenom, att hennes verksamhbet är inskränkt till ett ringa omång, emedan hvarje