Aftonbladet – 9 september 1844, sida 2

Södermanland snart sagdt öfve flödar af täck: vyer; blandade barroch löfskogslunder, mellar hvilkas stammar kristalliska insjöar låta öfverall sina lekande böljor glittra fram! Och sedan till höger och venster dessa ojemnförliga små åar, kantade med alar och videbuskar, dessa mörk: vattenband, ormande sig från höjderna nedåt hat. vet, framtrollande bär en spikhammare, der er sig, der en qvarn! Jag känner nästan ingenting af mera målerisk effekt, än ett sådant der lite valtenverk bland buskar och stenar med sina rännor och sina bjul, helst om dermed ytterligare förenar sig en halft förfallen spång, mellan hvar: lutande pålar den hvitskummiga forssen störta fram med en utsuppen ynglings hela öfverdåd och ibandon, Inemot sielfva gränstrakten mellan Södermanland och Östergöthland ligger ett sidant vattenverk, kalladt Ahlberga, der på köpet en kyrka fått sin plats midt ibland qvarnbjulen och de lummiga skogsbuketterna; — aktningsvärdt att sålunda, jemte hvartannat, sörja för ens lekamliga och andliga föda! — dem lilla taflan är en af de skönaste, jag i den täcka stilen nåzonsin sett, och jag skulle verkligen ha lust att göra en visax deröfver, så framt Jag annars numera för min buse i Daglizt Allehanda någonsin vågade öppna min mun till sådan fåglalåt. Det är icke utan att den stora skogen Kolmår. den, hvilken åiskiljer, eller, om man snarare så vill förenar Södermanlands och Öistergöthblands provinser, hor ett dåligt rykte om sig. Det är en a des:a lokaler, hvilka man icke gerna tänker sf uten medföljande banditer och :n hemsk höst natt förliden vårn, såsom en bekant röfvarromar börjar. Min medfödda tapperhet tillät mig imed lertid icke att ett enda ögonblick tveka huruvid: jag skulle, ensam med den skjutsande, bezifv: mig öfver den vida skogen, eburu det redan vaj ljusan dag, då röfvarbanden borde supponeras var: fullsöfda och i sträng vaksamhet på sine ,vasaller, de arma resande. Min mandom belönades mer den fullkomligaste tur; på hela Kålmården råka. de vi ingen mensklig varelse utom några sotig: jernverksarbetare från Stafsjö och en beskedii bonde, som låg och sof i sin höskrinda, öfver lemnande åt ett par försigtiga oxar att, bäst d