Aftonbladet – 9 september 1844, sida 2

individ, som til!hör klassen, af maktbegär, tom ärelystnad eller bördsstolthet sträfvar att verka inom den krets, privilegierna förbehållit bonom och jemförelsevis utan ansträngning vinner sitt syfte. Man må tillämpa dessa satser på vårt land, om man behagar. Jag hyser imedlertid den tanken, att vårt riddarbus, inneslöte det ock ännu flere utmärkta personligheter, står med sitt isolerade läge på en vacklande grund cch förr eller sednare bortblåses af tidens ande. Så fruktar jag ock, att det högvördiga Stånd, hvilket jag har den äran tillhöra, om det icke äfven i politiskt hänseende sluter sig närmare till det egentliga folket, snart nog af den allmänna opinionen tvingas att frånträda sina politiska rättigheter, dem det varit så vackert att sjelfmant uppoffra på fäderneslandets altare. Förr eller sednare gör den sanningen sig gällande, att den styrelseform är den bästa, som tilldelar statens alla medlemmar, utan afseende på stånd eller vilkor, samma politiska rättigheter. ÅAfven den lägre individen vaknar småningom till känsla af sitt menniskovärde och vill vara verksam för sitt fidernesland, så långt hans krafter räcka. Så blir den politiska friheten pPödvändig, då den grundas på rätt och sanning. Privilegier måste försvinna för nya privilegier; men dessa blifva hela mensklighetens, så att hvarje medlem af staten icke blott eger rättighet att pgenom sin bildning höja sig till politisk verksamhet, utan äfven hvarje fullmyndig man i nationen på en eller annan väg verkligen utöfvar densamma.n Serskildt eger jag ett skäl, hvarföre jag alltid ansett det vara Presteståndets både pligt och sanna förmån att gå folkets önskningar till mötes. Vår verksamhet sluter oss så nära till folket, att dess behof, dess ställning, dess tänkesätt omöjligen kunna vara för oss obekanta. Det är beklagligen icke mer en hemlighet, att vårt stånd icke nu mera eger samma inflytande, samma förtroende, samma kärlek, som det fordom åtpjutit. Det må vara oförtjent, orättvist, att opinionen tagit en så olycklig riktning; och jag vill vara öfvertygad, att det i de flesta fall så är. Men vigtigt, såsom mig synes, obeskrifligen vigtigt är att återvinna hvad man möjligen förlorat; kunde en sådan vinst åtminstone förberedas genom ett efterskänkande af Presterskapets politiska ståndsrätt, skulle jag anse offret rioga, men vinsten utomordentligt stor. Jag hoppas och tror på denna vinst; och äfven derföre röstar jag för förslagets antagande. O (Forts. följer.)