Aftonbladet – 7 september 1844, sida 2

mellan län, härader och socknar, han troligen aldrig får öfvervara, och till hvars kontrollerande han icke äger någon möjlighet, om än skickligbeten funnes. Jag underställer den sakkunnige, om det är svårare att debitera persedlar, å hvilka beloppet alltid, och priset ofta, är detsamma, än att, sedan bevillningssumman för ett visst distrikt blifvit funnen, dividera den på alla dessa årligen vexlande skillingsoch runstycksvärden, som vid jordens klyfning i små lotter uppkomma. Också är det icke genom ränteuträkningen, detta gamla och välbekanta arbete, våra häradsskrifvares tid blifver otillräcklig; det är fastmera genom samtidens hunger efter osanningar i form af siffertabeller, dem man benämner statistik. Det är tid, säger motionären, att statens embetsman upphör att med ett slags husbonderätt sjelf af skattdraganden uttaga sin sflöning. Ja! dessa förhatade husbonderätter, dem man nedifrån med stigande tilltagsenhet påtränger, dem man ofvanifrån, genom en irrlärig philantropi, ständigt inskränker, det är likväl de, som i sina stora eller små former, utgöra obemärkta, men kraftiga murar mot allt våld och förtryck, från hvilken sida det än må komma; de äro ordningens sanna värn; de äro den störste Husbondens säkraste stöd, emedsn de äga sitt i Honom; de äro ock Allmänhetens, emedan de på henne sig fota. Bortdrifvom dem fullkomligt, såsom, Gud bättre! alltför mycket börjadt är; och på detta tillplaitade sambälle, der allt blifver en kal och obägnad slätt, skola snart bvirfyvelvindarne, uti det stoft de uppröra, inrycka spillrorna af den thron, man ställt ensam, skyddad blott af ett pappersblad. Jag torde till slut få förklara, att jag med missnöje ansett mig nödsakad rikta dessa anmärkningar mot den högaktade motionären, hvars vänskap jag under 40 år räknat för min ära; underställande dock hans eget berpröfvande, om det varit han, som med en sådan fråga bordt framkomma, och om denna tid och detta rum varit dertill de mest passande? Hr Carl D.nckwardts anförande: Då jag för några ögonblick utbeder mig Ridderskapet och Adelns uppmärksamhet i anledning af den diskussion, som nu här förevarit öfver herr Westerstrands motion, hvilken jag under vissa vilkor finner mig benägen att biträda, så skul!e mitt anförande bli:va allt för vidlyftigt, om jag ville upptaga alla de anmärkningar, som deremot blifvit gjorda. En värd talare, herr von Troil, har redan i sista plenum, såsom jeg fattade, biträdt den delen af motionen, som angår räntornas bringande till bestämdt värde i penniogar. Jag förenar mig i denna omständighet med herr von Troil, och de skäl han derför anfört synas mig ful:t öfvervägande alla de armärkningar deremot, som af herr Rääf blifvit gjorda. I afseende på sjelfva indemnisationen, eller det så kallade friköpsndet af skatteräntan, kan jag likväl icke dela herr Westerstrands tanka. Grefve Frölichs anmärkningar, om jag rätt fattat dem, förmodar jag dock icke vara derutinnan riktiga, att det skulle varit motionärens afsigt att endast betrakta den årliga räntan, sådan den för närvarande är, såsom en skattelösen; i sådant fell skulle jag ännu mindre kunna biträda motionen. Deremot har jag färeställt mig, att denna lösningssumma skulle vara en ytterligare afgäld utöfver den räntan som nu och intill dess den för friköpandet bestämda tid förlupit, utgår. Under en sådan åsigt af saken kan visserligen, efter mitt emdöme, en summa billigtvis fordras såsom medel för likhets återvinnande — jag säger återvinneande, ty den tid var fordom, då alla hemman skattade lika. Men jag förmodar och befarar, att en sådan dubbel! afgift å den skattdragande jorden vore för de flesta alldeles omöjlig. Först måste skatten genom en föregående operation vara bragt till ett sådant belopp, alt friköpandet derefter kunde ega rum. Under sådan åsigt har också en värd ledamot af det högvördiga Presteståndet redan väckt en motion, egentligen afseende en lindring eller minskning i bördorna för den skattdragande jorden. Det är remligen prosten Almqvists motion, hvilken jag haft tillfälle att se Densamma, jemte de flera serskilda frågor om skattejemkniog, som under föregående riksdagar blifvit underställda Rikets Standers pröfning, öfvertyga mig, att hvarken herr Rääf, eller herr von Hartmansdorff, eller någon annan af de herrar, som inom Stånden uppträdt, kunna undertrycka den fråga, som på detta blifvit väckt; man måste betrakta den såsom en stående motion vid alla riksmöten tills den slutligen blifvit på ett eller annat sätt bifallen; och en sådan åsigt af saken förmodar jag också hafva varit egenpt-1 liga anledningen till herr Westerstrands motion. Det goda kan icke på en gång vinnas, utan man måste successive arbeta sig fram till rättvisa, hvilken icke, såsom herr Rääf anfört, består i häfden och det beståndande, ty rättvisa fordrar pröfning ef de grunder, . hvarpå häfden och det beståndande hvila. Häfden i denna fråga kallar jag för det ruttna tr : Då jag nu återgår till ämnet, bvarifrån jag något aflkgenata mig, åre får jag fästa Ridderskapet och Adelns uppmärksamhet på den omständighet, att om man vill jemka bördor, måste man först arbeta på att ställa förhållandena någorlunda lika. Här är icke fråga om att allde skattlagda jorden, a rn ns att ställa den andra jorden i samma fö:hållande, få att jomnlikhet desto lättare sedermera kan i en framtid uppkomma: . Prosten Almqvists motion går derpå ut, att alla privilegierade hemman i Sverge ekulle åtaga sig den jemna qvoten af fördelningen af all grundränta, som i samma förhållapde skulle minskats för den nu med grundränta belagda jorden, och det friköpande han i stället föreslår, består devi, att den privilegierade jorden, som öfvertogs räntan, blefve ersatt genom stat:obligationer, motsva:ande den åtagna delen af ordinarie räntan. Men i det hela vinner den ena delen allt hvad vinnas kan utan någon egen uppoffring och den sålunda indemniserade jorden vinner icke annat än obehaget att vara skattskyldig. Jag tror derföre t denna grund icke är den rätta, utan skulle vilja föreslå att densamma grundränta, som inom hvarje härad är bufyndgrunden för skattläggning å hemman, skulle bii(va den norm, hvarefter dels den rent privilegiorade jorden och dels den mindre pbeskattade skulle taga del i utgifterne. för det i a sålunda beskattade För denna skyldighet skulle den så mA herr Almen erhålla sådana statsobligs 0 aa Da härda vara till fu!lo amorterade les indemnisera eller friköpa denl: utan frågan är, efter min tanke,l