Aftonbladet – 7 september 1844, sida 2

fällig handpenning, som, efter upphörandet, icke lemnat honom, hans arfvingar och jord någon hufvudstol, hvars afkastning kunde för alla tider ersätta förlusten. Afven ock förefaller det besynnerligt nog, burusom en årlig gravation på skattejorden af antagna 96 Råir kan genast, och innan betalningen är slut, föranleda till ökadt kapitalvärde af 4600 Rår och till deraf utgående särskild bevillning. Mot indelningshafvaren vore orättvisan lika gränslös, som den hos oss van!iga försämringen af myntvärdet. Antiogen :sku!le löntagaren, inom en kort framtid, nödgas öfvergifva sin tjenst, eller måste staten, till förökande af dessa otillräcklige blefna löner, utskrifva nya bevillningar, drabbande, för en stor del, andra klasser än dem, som, utan behbof och utan rättvisa, pjutit frukten af nu tillämnade nivellering. Omöjligt, sade jeg, är att någonsin och på hvad väg som helst åstadkomma den afsedda lika beskattningen. Den nya skulle utgå efter taxering, och denna uppskattning anses då förmodligen kunna afbjelpa det ö verklagade i nuvarande förhållande. Men Hr vos Hartmansdorff har upplyst, att jemnheten icke finnes hvarken ercellan rikets särskilda län, ej eller inom hvarje sådant. Sjelf kan jag intyga: att ehuru jag under en tid af icke mindre än några och 30 år, och i samråd med kunniga och vettiga män, arbetat att åsätta proporticnella värden mellan socknar och på hemman i det distrikt jag bebor, har denna afsigt långt irån att vianas, slutligen måst öfvergifvas, under enstämmig öfvertsgelse, att rättvisa uti dylik upp: skattniog aldrig kan ernås, och att det är bättre låta den en gång uppstådda ojemnheten fortfara, med et slags egenskap af grundskatt, än att städse förnärma äganderätten genom nya höjningar eller sänkningar Icke ens köpeskilliogen är någon måttstock. Vid rikets täta financiella kriser vexla prisen ofantligt. Olika säljer den nödställde, olika den förmögne. Bygrannen betalar högre än vanligt för en tillgränsande lott, i afsigt att kunna den förena med sin förut ägande. Lägre pris betalar oftast slägtingen; ett högre åter, än rätta värdet, den, som har förkärlek til något visst boningsställe, till en viss befiitlig odlings lägenhet 0. 8. V. . Sjelfva dessa bevillvings-förordningar, dem Riket: Ständer uti mer än 40090 år oupphörligt ändrat oct jemkat, hafva väl de, som enligt nya förslaget skulle utgöra vårt enda rättesnöre, uppnått någon fullkomlighet e!ler fastbet? De öfverklagas ännu i dag för ojemnhet och otydlighet! Rättvisa och jemnhet finnas endast i det häfdvunns och det bestående! Omöjligheten af en jemn beskattning är ock af mo tionären sjelf insedd. Han låter all presterskapets inkomst, utem hvad kronan består, fortfara i närvaran: de skick, utgående, för en stor rikets del, icke efte jordens godhet, uten efter hemmantalet, här och der i enligbet med kronotionden. Han lemnar frälseräntan ovidrörd; han vill icke förändra sätten för utgö. randet för brooch väghållning, tingshusoch kyrkobyggnad, fattigvård m. m.; han vill ej heller borttage ryttare-, soldateoch båtsmanstorp med deras bebyg gande och bruk. Men alla dessa utskylder bestridas dock vapligas efter hemmantalet. Likväl säges hemmansberäkning skola uppböra. Jag bör af grannlegenhet icke fälla vidare yttranden härom. Eller är meningen, kan hända, att framdeleg, när ingenting vidare af gammal Jag och rätt behöfver skopas, beräkna alla dessa onera efter taxeringsvärden, antingen ställande dem på entreprenad, för att göra dem så mycktt dyrare, och folket så mycket mera spekulerande, eller att låta den, som nästa år har några skillingars lägre taxering, få några tum bro, ett par qvarter väg, och så vidare, mindre att underhålla, och så i evig vexling, naturligtvis till ypperlig fromma för arbetenas varaktighet. Det är slutligen en omöjlighet, jag påstår det öppet, att utan våld förmå skattefrihetsköpande jordägaren åtaga sig en så oerhörd tillökning i sina utgifter, för onödigt ändamål, som den ändock alltför låga 28åriga afbetalningen. on Jag känner, och kan intyga, den stora förbittring, som uppstod och ännu fortar öfver beslutet i anledning af sista riksdags påståenden om folkskolor, och hvad förebråelser riksdagsmän af det Stånd, som först och ifrigast drefvo denna fråga, fått uppbära för sina yrkanden af en sak, som ock betraktas såsom en i flesia fall skadlig öfverflödighet, men hvars kostnader, ehuru stora, icke äro jemförlige med de ru ifrågasatte. Outveckladt är förslaget, både till många hufvudgrunder, och ännu flera serskildheter, dem man likväl ägt rält att, i en fråga af denna vigt, få se klart framställda. . Att uppräkra all den tvekan, som hos mig uppstått om rätta förståndet och om sättet att börja och utföra saken skulle leda till en onyttig tidsutdrägt; jag anbåller hellre, att få tillägga några strödda anmärkningar: Det är Riksgäldskontoret, som skulle uppbära hela den rya både ordinarie och extraordinarie bevillningen, samt aflemra den till statsverket. Men, om det är en sanning, att man redan hos detta kontor, serdeles genom sista Ständers detsamma lemnade föreskrifter, velat förspörja någon dragniogskraft till handläggnivg äfven af kronans penningar, hvad säkerhet finnes det väl då för henne på orubbligheten a? den så kallade nya ordinarie-bevillningen eller ordinariestatsipkomsten ? Men antagom, att kroran erhölle sin rättmätiga ersättnirg; hvad skulle likväl hända vid ett försvarskrig, på hvilket Kozungen icke kunde bereda Ständerna, och dessa aldrig bereda Konungen? Det obetydliga kreditivet uttömmes inom ganska kort, serdeles i ett land, der man idkeligen motprutar hvarjo annat upplag än i fängelser. Så skola Sänder kallas, tvista och besluta; och om medlen sedermera än lyftas utur Barken, har likväl en lång mellantid förfl.tit, hvarurder ett öfverhängande behof måste alt taga penningar der de finnas och använ nödvändigast tarfvas. Så kunna ock, till sjafstän så kunna dessa blifva utan up oa utan tjenare, liksom tillgått Spanien, till hvars säljhet man vill bringa ccs, i så många andra fall.