Aftonbladet – 5 september 1844, sida 2

MESRASEREAR ee SUVSERRARS VASS Je At SJ EPs (Insändt.) TULLFRI UTOCH INFÖRSEL AF SPANNMÅL. Hvar och en, som eger en torfva skattlagd svensk jord, lärer visserligen icke förnekas, s:t alkastningen å densamma näppeligen förslår till svatternes erläggande. Omöjligt är, att i närvararde förbällanden egerdom på landet kan köpas med skuld, betala 6 proc. ränta och erlägga all den skatt derå fiones. Den ihärdiga flit och sparsamhet, som i allmänhet är rådande hos den egentliga jordbrukaren eller bonden, visar det factum, att han svå: med yttersta ansträngniog kan lemna sin ärfda jocd till sina efterlefvande barn i annat skick eller förkoran, än hvad densamma af honom emottogs. Detta örhållande har, uti ssdnare tider alltjemt med jerrbrukens vexande monopolier, i afseende på deras lätta penningetillgång i föreniog med tackjernets förbudra ut:örsel, haft till följd, att, hvarest jernbruk varit acl:g desse vidt omkring kunnat inkräkta bondens sgendom, så att i kommuner, der för 400 å 1450 år tilibzka endast funnos besuttne välmående jordegare, på många ställen pu halfva kommunen tillhör buken, bvit:a sålunda) i makt och myndighet efterträdt vår fordna högadel, men deremot alstrat större delen a! det stora nuvarande antal så kallade backstugusittare. Utgående ifrån den syppunkt, att det icke är en stående krigshär och några mäktiga magnater, som betrygga en nations sjelfständighet, men att den hösta borgen för densamma fianes uti det största antalst af besutne välmående jordegare, om ock med mindre delar af fosterjorden, löjer att, för statens be det större antalets rättigheter af lagstiftaren älven göras gällande. Eoskiftesdelningenr, som sedan kriget 48144 alltjemt fortgått, har syftat till detta ändamål, och, ehuru kostnaderne vid denna förrättning äro odrögliga, dock burit välsignande frukter, så att skiftade hormman visserligen gifva dubbel skörd emot de oskiftade. De ofantz liga odlingar, som sålunda blifvit gjords under sist förflutne 30 åren, och som alltjemt forigå, lemna full visshet, att Sveriges jord till betydligt öfverskott föder sin befolkning. Detta öfverskott af jordens produktion kan likväl icke enligt våra ru gällande lagar förädlas till något annat än bränvia. Ex kronofogdes eller en landshöfdinges berättelse orm årsväxten kan töranleda till förbud af utiörsel eiler ock obestämd frihet dertill, emot en tuilafgift, som är lika hinderlig. Kapitalisterne, städernes borgare, jordegarne sjelfve, ingen hvarken ineller utläpdsk man kas med sådant förhållande våga att äfven uti spazmålers lägsta pris, till uppköp eller förlag deraf, nedlägga penningar. Bondens så väl som den större jo:dogarens öfverskott af sparmål måste sålunda ovilkoriigen, till skatter och andre behof, göras disponibelt i den enda produkt, som är afsättlig, nemligen bränvir. I samman-hang härmed följer, stt säden icke för närvarande med den omsorg vårdas, som för äldre förlag och export är nödigt, hvilket bevisas af den omsiändighet, att till utsäde årligen från Finland måste införskrifvas betydliga partier råg och linfrö med ofta dubbelt högre pris än svenska produkten. Vidspanmåiens lägre pris visar sig det märkliga förhållande, att jordegaren måste gifva högre dagapenning än vid sädens int:äffande högre pris, samt att jordegarens torpare eiler beckstugnsittaren på dess egor vida lättare eger sie bergning, än sjalfva jordegaren. Ostridiga äre dessa förhållanden, äfvensom att, i följe af desamma, jordegaren, ehvad skörd han än inberget, icke kan hoppas någom förkofran. Sedan jordegaren ändtligen hunnit srligga alla de onera af mångialdiga slag, honom -tillhör betala, synes det vara förenligt med billighet och rättvisa, att. han fritt, utan ytterligare skatt i tull, må få afsälja sin vara ti!l högsta pris. hvar detta erbjudes, ineller utrikes. Saknaden af denna frihet är ofelbart den orsak, som hindrar jordbrukets verkliga förkofran och dess egares välstånd, och som i samm3rhang dermed nedtrycker alla Bvärivgar, Men deremöt i hög grad uppmuntrar lättja och laster, hvarom fattigvården och våra fängelser bära ojäfviga vittnesbörd. För staten är onekligen fördelaktigast, att hvarja individ i densamma hushållar på bästa sätt för sig, men icke att den ene individen skattar till den andra, hvilket dock, i afseende på det ofvan auförda, nu är verkliga, ehuru indirekta törhållandet. rese ——L