hvilket är hutlöst. Detta skulle bli ännu värre, om torpare och backstugusittare skulle få iaträde på riddarhuset. På riddarhuset? Bror menar i representalionen, anmärkte prosten. Det går på ett ut, de komma dit utan all förskyllen eller värdighet. Vänta litet, bror; vi skola tala om religionen en smua och om den gamla gudsfruktan och kärleken för konunz och fådernesland; det är sjelfva såsen det.n Vi kunde jun, sade prosten, mmärka, att tronen står i fara och vi erbjuda oss att stöda tronen och den rätta tron, sådan som den besvurea ärn Ja, vi Klämmingehoer å:aga :oss att stöda tronen, och beskydda religionen, det är klart som korf:pa, sade majoren. Skrif nu som dig lyster, jag har sagt min tanka; kunde du dra in på slutet något om pottmakaren, som kom stickande med sin opionsyttring, så vore det bra; man begrep då i staden, att förslaget kom från mig. Prosten skref med små, nästan osynliga bokstäfver, ty han var prest på landet och var rädd om papperet som en fransman om sin karta. Äntligen var skrifaingen slut och nu uppläste prosten följande: ,Tiden är något, som måste understödjas af de fyra grundpelare, som från ålder understödt friheten och tronen, alt ej säga altaret. Nu hafver likväl så händt, att en minoritet satt siZ upp mot majoriteten ..., Ja, det var bran, inföll msjoren, jag förstår med minoriteten menas pottmaksren och med majoriteten mig, ty jag är major. . Prosten, läsande: ;som tänker helt annorlunda, oaktadt den öfverskrikes af tidningsskrifvare och äcksu ldare, hvilkas hela diktan och traktan det ir att vända upp och ner på det gamla, för att göra sig till godo hvad de kunna. Men för att visa, att vi Klämmingeboer af de bildade stånd n icke hysa samma åsigter i representationsfråzan, som åtskillige af de oupplyste af bönder och borserskap, så få vi förklara, att vi anse det hviande representationsförslaget böra afsiås utan att pröfvas och siga att allmnna val blott skuile