Aftonbladet – 27 augusti 1844, sida 3

att falla med sitt val på icke mindre än 3:ne landshöfdingar, har jag med min röst bidragit till nu ifrägavarande, af Statsutskottet till Rikets Ständer gjorda anpmälan, som då den icke innehåller något eget utlåtande eller förslag, icke är emot grundlagen stridande. Om någon kunde göra mig begripligt, hvartill en återremiss gagnar, skulle jag biträda denna mening; men ännu finner jag mig icke vara derom rätt öfvertygad, utan tror snarare att frågan derigenom endast blefve mera invecklad. Antagom att Statsutskottet inkommer med ett förslag i ämnet, som af 3:ne Stånd bifalles och föranleder remiss till Konstitutionsutskottet, så skulle, äfven om Ridderskapet och Adeln blefve tvunget att föranstalta om nytt val. derigenom icke något blifva vunnet. Erfarenheten har nemligen visat, att kompletteringarne inom Utskotten alltid ske i samma anda, och då en sak bör drifvas framåt, endast och allenast i den händelse, att man tror sig vinna något annat och bättre resultat, voterar jag för memorialets läggande till handlingarna. Hr Langenberg ansåg, att sedan 2:ne riksstånd lagt memorialet till handlingarna, skäl icke vore att gifva 41 S R. O. den vidsträckta betydelse, som skulle herrar landshöfdingar kunna fordras till redovissing inför Rikets Ständer, ty af samma skäl skulle man äfven kunna draga den slutsats, att megistratspersoner och prester, som hafva någon uppbörd, icke skulle kunna sitta i Utskott; delade den åsigten, att Ridd. och Ådeln varit Bog frikostige på landshöfdingar, men ansåg någon särskild åtgärd i anledning deraf nu icke böra ega rum. Er Kjellberg hade, då ban med sin röst bidrog til! den anmälan som skedt, ansett Utskottet icke vara berättigadt till någon tolkning af grundlagen, men väntade att sådant af Stånden i stället skulle ske. I händelse af en återremiss, önskade talaren, att Ståndet skulle, till ledning för Utskottet, uttala någon egen öfvertygelse; instämde i öfrigt med Hr Norin. Hr Gustafsson: Icke af begär att förlänga den redan rog vidlyftiga diskussionen, utan blott i ändamål att redogöra för min åsigt i detta ämne, ankbäller jag få tillkännagifva, att jag var en ibland de 17, som StatsUtskottet voterade för den anmälan, hvilkev blifvit till Rikets Ständer eflåten. 41 R. O. gaf mig anledning dertiil, och då jag anser StateUiskottet cke ännu vara rätteligen konstitueradt, hor jag icke af 37 S R. O. kunnat finna något hinder för den åtvärd, som blifvit vidtagen. För att ej falla in i omsägningar, förenar jag mig mad Hrr Lindström och Norin. Hr Ekholm: Jag aochåller om tillgift derför, ati ag åter begärt ordet; men då det är ovisst om menorialet kommer att återremitteras eller läggas till uandlingarna, elier om frågan afgöres genom en opiionsyttricg, anser jag mig icke böra dölja de skäl, om äanu icke blifvit utvecklade, men som, enligt nin tanka, fullständigt ådagalägga landshöfdingarnes edovisningsskyldighet iaför Rikets Stäxder. I Statskontoret sammandregas räkningarpe ötur landsböckerra och rikshufvudboken visar alltid tillbaka på dessa. )m nu anmärkniogar göres af Rikets Stäaders reviorer eller StattUtskottet emot lägsböckerna och dessa ipmärkningar föranleda till en sådan anmälan, som i 0 S R. O. omtalas, så är det klart, att ansvaret Irabbar icke Statskontorets tjenstemän, som blott samnandragit räkningarna, utan landskostoren och i sita rummet landshödingarna, hvilka också många sånger lagligen blifvit dömde att betala uppkomna jalancer. Jag har också nu under ögonen Rikets ständers revisorers berättelse och granskning a statserkets räkenskaper 41838 och 4839, hvaraf, ibland invat, inhemtas såsom bevis derpå, att landshöfdinsarne äro redovisning underkastade, att redoviste förkotlter och resientier uppgå till ansenligt belopp samt oropriebalarcer till 458,000 Rår Bko vid sistnämnde ir, hvilket belopp sedermera blifvit ansenligem ökadt. Att landshöfdingarna kunna komma att träda inför Rikets Ständers skrank, kan lika litet komma i fråga ned dem som med alla andra redovisningsskyldige mbetsoch tjenstemän, hbvarem kan åberopas tydliga yde!sen af 30 8 2 mom. R. O. För öfrigt synes mig, ut 41 S R. O. är oförtydbar och bindrar ovilkoriien landshöfdingarne att sitta såsom ledamöter i StatsJtskottet, hvilket, enligt min tanka, cger rättighet, tt, om obehöriga personer der inväljas, förklara Utko:tet för oriktigt konstituersåt samt irgå med anpälan derom enda:t till det riksstånd, bvarest det oehöriga valet skedt,. Begärde återremiss. Er vicetalmannen Brinck: I min tanka har StatsJtskottet rätteligen förfarit, då det med anleduing af jen derstädes väckta fråga om landshöfdiogarnes beörighet att vara ledamöter i U:skottet hos Rikets tänder blott anmält förhållandet, utan något eget afler tillstyrkande i ämnet. 37 R. O. hade eljest lifvit för nära trädd. Nimera, sedar saken kommit nder diskussion i Ståndet, önskar jag likväl, eatt-Utkottet måtta blifva i tillfäålla att närmare utreda fråan och afgifva eget ut!åtande. Jag tager mig förenskuil friheten hemställa om memorialets återremiterande, samt tror, att derigenom både Ständet och Itskottet skola uppfylla deras grundlagsenliga pligt. sjelfva saken åter, eller engående landsböfdingarnes edovisningsskyldighet, anser jeg väl icke, att landsöfdingar kunna för deras göromål och embetsåtgärer direkt2 dragas till redo inför Rikets Stäsder: men å exempel icke saknas, att laadshöfdingar i nådevägi os Rikets Ständer framställt begäran om afskrifoing f balancer, som de