Aftonbladet – 27 augusti 1844, sida 2

NÅGRA ORD OZ DEN GAMLA OCH DEN NYA TIDEN, EN LITEN PÅMINNELSE AF ESAIAS TEGNER. Det var en tid då Tegrör ännu icie var biskop och då han i mycket hade andra åsigter om tidens sträfvanden än sedermera. Under cenna tid höll han ett tal i Lund vid jubelesten 1817. Detta tal är visserligen mycket bekant, och man minnes änau dear enthusiasm, som det på sin tid väckte; men mången torde likvil med aöje återkalla en del af dess innehåll vid ett tillfälle, då det mesta deraf har en så nära tillämplighet, som i detta ögonblick; och vi rmeddels derföre här nedan följande utdrag: Si låtom oss icke döma tidens anda hårdare än han förtjenar. Låtom oss beifra hans utsvä!ningar, men derföre icke misskänna det god, som ligger till grund derför. Den nya tiden är äsnu en ycgling; och all ungdomskrat är vanligen litet öfversittare, den älskar det ö!verdrifnsa och börjar gerna med att skeffa sigtrum. Vibörs ej heller glömma, att den förra tidens ensidighe! väckt och retat den närverende. Vi böra ej glömma, att det nya har kommit såsom en läikare och att sjikdomen, som skulle botas, var farlig och djupt inrotad. Låtom oss derföre icke klandra läkaren om han är sträng, om han skär djupt i tidens bröst; ty det är en kräftskada som han måste bortskära. Vår tid är liksom Lutbters, en orons och kompens tid; men jag är för mir del övertygad, att ur de kämpande elementers strid skall en bättre, en skönare skapelse fram, å: ty den ordnande anden sväfvar redan öfver djupet. Lit det brusa, låt det kasta sitt skum; men ljuset skall ännu en fång skilja sig från mörkret, och när allt är fulländadt, skall en föridlad menskligbet framgå: upprätt siell ban ställa sig midt i den nya skapelsen och kröna sig med stjirnhvalfvet. Den närvarande tiden har ändtligen äfven sin yttre märkvärdiga sida. Jag kan bär fatta mig vida kortare; ty tidens syftning är bär så gifven, den har framträdt och framträder dagligen under åäe bestömla former, att alldeles intet tvifvelsmål kan äga rum. Det går en mäktig ande genom våra deagars historia, en ädel gestalt med svärd vid sidan och örnvingar på den bestrål!ade hjelmen. Jag känner honom rätt väl, friheten: höga genius, ty jag är Svensk och jag har varit uppvext med bonom. Det skräramer mig icke att det är blod i hans händer, ty jag vet hvilkas blod det är. Olörfåred vill jag se honom i de blixtrande ögonen, jag vill leka med hans svärd och trycka honoa till mitt hjerta, som en barndomsvän. I sig sjef kan denna frihetsanda i sit: närvarande skick anses som en ättelägg af reior. mationen. All frihet är i sin grund densamma tanken eller i staten. Han är prest i den inre verlden, han är statsman och hjelte i den yttre Hvar helst en förnuftig tankefrihet fianes, fisne EEE AES PYNT NAS NTE EKS EET ENEPENPE TI DEI TEER