Aftonbladet – 24 augusti 1844, sida 2

got utmärkt rum i menskli;hetens häfder. Men i staten skall en adelsmans son, äfven utan ädla tänkesätt, räknas ibland sitt lands ädlingar och i lagstiftning och styrelse lägga en vigt i vågskåler. Också har det varit en väldig strid, som genomgått alla tiders historia, emellan patricier och plebejer. De sednare hafva velat lägga ett rättsbegrepp, mer eller mindre klart uppfattadt, till grund för medborgarnes inbördes förhållanden, och de förra hafva försvarat samhällslifvets former, såsom de utbildat sig på en lägre grad af upplysning och sedlig fribet. Derutaf har det också oftast här dt, att adeln kämpat för det stationära och fördomarae i staten, och den är att anse sårom en verldslig bierarki med fullkomligt presterliga sympatbier. Dan medborgerliga protestantismeu deremot kan icke fördraga något aflatskrämeri med svagheten och fördomearne eller något afguderi med förfådernas gerningar. Den förnekar icze historiens värde, men anser de fortgående häfderra såsom ena verklig potenslära, der digniteterna bestämmas icke af det förflutna ensamt, såsom deras rot, utan af den lefvande kraft, som uppböjer och förädlar det närvarande till en verklig storhet för efterverlden. Om äran i ett samhälle är dygdens och förtjenstens belöning i en upp!yst och sanningsälskande opinion, så måste alla medborgare ba anspråk derpå efter målttat af sina krafter och sin vilja alt uppfylla sina pligter och förbindelser, och det vore derföre en orättvisa, alt genom statens institutioner berättiga någon samhällsklass till ideella företräder, som frivillict måste skänkas och vara en gärd af hvar och ens e.et bezgifvande. Men icke destomindre är det ast röttigheten till utmärkelser och ärebetygelser man så länge tvistat om i samhället. Det synes besynnerligt, att menniskosinnet kan vara så förändt, att det eftlersträfvar ett betvinga andras ertygelse om de:s värde; men vi ba bela hiorien till viltne om sakens verklighet, och det såste derföre ligga i vår netur en drift till en verksambet, som kan rättvisiigen begrunda ett sådant anspråk. Och orekligen är det väl så också. Voro alla menniskor goda och belgade sitt Lif åt sanningen ech dygden, så vore det en förnuftsädvändighet att erkänna hvarandras förtjenster; ty att förneka hvad man sjelf anser för sannt och rätt, kunde icke ske uicn ett affall från de principer man hyilade. Men nu är förhållandet sådont, att mången vill åtnjuta företräden och rätsigheter utsa motsvarande uppoffringar och giltiga anspråk, och detta är en käfta i sambällslifvet. Det bevisar för det första en lägre bildasingsgrad att vilja göra en falsk föreställning gällande, och äfven en orättrådighet i sipnet att söka behämja det, som i sig sjelf är origtigt. D:t är förnuftets arsprungliga anlag, som i och genom sambället skoa utveckla sig till fulikomlig moralitet och sed!i,het cch slutligen göra sig gällarde såsom kögsta sanning och rätt i tanka och handling. Samhällslifvet är derföre ett alsidigt sträfvande efter en allt klarare insigt i hvad menniskan bör tärka och göra. I hvarje tidehvarf framskrider hon allt mera, om vilkoren äro gynnande för bennes utveckling, och i mån af detta framskridande förändras också nödvändigt samhällets former. Alt icke göra några förändrirgar i staten, vore antingen att erkänna eig oberättigad dertill eiler oörmögen, och i sednare felet hade pluralitetens bildning varit antingen retrogad e!ler stillastående, och ett sådant förhållande innefattade äfven i sig nödvändigheten för lagstiftaren att få tillbaka eller åtminstone att icke förändra något af det helas byggnad. F.ågan är derföre, om kulturens allmänna utveckling i vår tid hunnit cå långt, att man med alivar ken börja lossa de fjettrar, som ståndsinrättningarne hittills lagt på mensklig verksamhet. Det är godt och väl, att en olikbet skall finnas i ett samfund, liksom t. ex. pjeserna i ett schackspel icke böra röra sig på samma sätt el!er ha samma egenskaper; men det fordras något mer, för att komma till målet, neraligen en kraft, som förenar dem till ett helt ech sätter dem i rörelse. Tänker man sig på samma sätt samhällets lefvande och rörliga krafter i ett noga afmält och bestämdt förhåliande sins emellan, och likväl den bögre enbeten saknas, så uppkommer visserligen en ovpphörlig förändring i deras inflytelse och inverkan på hvarandr2: men det kunde hörda, stt hela lifvet småningom öfvergick till en strid, som slutede med upplösning och förstöreise. Derföre är det i synpnerbet vigtigt, att hvarje sambällsmwedlem, så vidt möjligt är, genom en ändar ålsenlig utveckling af sina själsförmögenheter, kommer till en för:tårdig och förnuftsenlig kännedom om det betas natur och vilkoren för dess existens och fortgång till elt bättre. Ty icke ksn det vara meningen och ändamålet med samfundsinrättnin3en, att i oändlighet, i alla tider och stater endast åter upprepa innebållet af den gamla historien, utsn afseende på de vigtiga lärdomar den framställer. Men ingentirg är farligare och vådligsre YE sErseRST SENT TEE EEE SEAT MSE T DA i möta dem. Lr F — AA