Aftonbladet – 24 augusti 1844, sida 2

närmare låta allmänheten se, att ultrakönservatismens och Pprivilegiernas hejdukar nu lika htet som förr sky de svartaste medel för sina afsigters vinnande. Hela allmänheten vet nemligen, att de liberala tidningarna härstädes alltid hyst den öfvertygelsen och sökt verka för den, att den enda väg, på hvilken reormerna kunna framgå, är den fredliga diskussionens, och det säkraste medlet dertill den moraliska makt, som rättvisan och sanningen medföra; men att deremot hvarje oordning och ö!verträde!se af lagarne måste aflägsna från målet, derföre att det icke är lofligt och aldrig i längden bär sig att nyttja dåliga medel, äfven för e!t godt ändamål, hvariöre också ett våldsamt motstånd från folkets sida endast kan ursäktas och blifva nödvändigt då, om de maktegande sjelfve våld:amt trampa bestående lagar under fölterr a. Dasscutom inser utin tvivel något hvar för detta tillfä:le serskildt, att osktadt det motstånd, som adelsoch biskops-majoriteterna ru vilja göra mot reformer, hvartill de efter bokstafven hafva laglig rättighet, så står saken i alla fall så gynnande genom opinionerna i de ndra båda stånden samt uti landet och skall viona så mycket med hvarje dag, att det nyssaämnada motståndet snart blir vanmättigt emot sjelfiva2 reformens hufvudprincip, ståads-representationens upphörande. Uader ett sådant förbållenie, och då Reserinzsen omöjligen lärer kunua under!åto att snart på ett posilift sitt framträda, skul!le det också bott sätta Konungen i en brydsaw ställning i flare afseenden, om reformens motståndare asunade fi nå ot stöd för sin sak i en förevändning af begångna oordningar. Stutigen lirer också ingen vara okunaig om det svåra ansvar, som lagen utsätter för den, com vållför Rikets Ständer eller någon dess fördelning, eller rågon riksdacsman, med ord eler gerninzar. Af alla dessa skäl är det lika osavnolikt, att någon kan vara rog besinningslö; att söka på minsta sätt afbryta det lugna och den ordninsg, som S-änderna vid detta, som alla andra tilli:l!en hafva rä:t att åtnjuta vid sina öÖöfveriäsgniogar, som det är klart alt intet riksstånd kunde uaderåta att fordra beifrandet af ett störande ovisen, och allra tydligast är, att alla reformens vänner måste söka på det högsta att afböja hvarje olagligt tilltag, i fell symtomer derti!l visade sig. Men sedan vi sålunda visit huru i alla afseenden or mliga beskylningsarna i detta fall äro mot de liberala tidningarna, torde det vara skäl att vända till frånsidan af medaljen, för ait undersöka buruvida icke just de ul:rakorservativa sjelfva och deras hejdukar äro de, som sku!le fisna med sitt intresse förenligt, att något spek:akel inträffade, och huruvida icke de sednare gjort allt hvad ce, utan att öppet förråda sig, kunnat, för att tillvägabrin:a något sådant. Utom den vinst de i afseende på sjelfva saken skulle skörda utaf den reaktion, som derigenom uppstode, så är det nemligen klart, stt ingenting kunde lemna en kärare förevändning än en sådan händelse, för alt yrka riksdagens förflyttning till en landsort, der den delen af riksdagsmännen, som känner sig besvärad af publicitetetens och en större allmänhets kontroll, skule vara vida mera fri derför, än i hufvudstaden. Det ör också märkvärdigt nog, att Biet redan gifvit en vink om denna utväg; och om ett litet oijud på gatan vore nog, för att gifva en laglig anledning och bopp att Lunna genomdrifva en sådan flyttning, hvilket dock Jyckbgtvis icke är händelser, då kunde man vitsesligen ej göra sig säker, att icke något buller komme att intriffo. Att både Biet, Minerva och fremförallt den Konstitutionelle handlat i en sådan syftning, visar sig ock lätt vid närmare påseende. Ty medin de hberala tidnirgarne hållit sig vid diskuterande sf sjelfva hufvudsaken, hafva de pyssnämnde bladen tid efter annan, och litet emellan, pimint allmärheten, stt nå ot oväsen vure åsyftadt och att befara. De hafva derigerom, lindrigest sagdt, fjost hvad de kunnåt, för att trumma tillbopa en folksamling, gecom eggande af nyfitenheten och genom påpekande al just den dager, då någonting vore att vänta eller befara. Att detta icke skett af förseende, uten med flit, det kan man nog slut?, dels redan blott af det förnyade upprepandet, dels ock deraf, att man nogsamt känner den machiavellistiska illslughet, som råder hos dem. On derföre någon förtjenar en lämplig tillrättavisning för sitt beteende vid detta tillfälle, så är det framförallt hr Johansson och hans konsorter, som, icke nijle med att gå oligarkiens ärender och motarbeta nationens önskan i hufvudsaken, jemväl :jort å sin sida hvad de kunnat, för att om m:jligt få något pöbeluppträde till bjelp för sina argumenter, medan de söka kssta skuldea för dessa förhathga och mörka bemödanden på den del af pressen, som icke kan önska annat än lugn och ordnirg, emedan den vet, att den derigenom skall viuna den slutliga segern.