Aftonbladet – 19 augusti 1844, sida 2

MM RR Den beklagansvärde, som fann att enda räddningsmedlet vore att antaga det gjorda förslaget, setraktade det såsom en oundviklig himlens skicelse — ja, farn äfven någon tröst deruti, att hans öde haft dermed ngon likhet; äfven han hade gjort kärleken elt smärtsamt offer, men hade likväl blifvit en så lycklig man och far. — Dock vcero dessa vänligt ljusa bilder ölvergåeade, och nattens enslighet förde oroliga, dystra drömmar till hans läger. Han såg den älskade sonen särjand2 borttyna och stod vid hans blomkransade graf. Med ett fasans utrop vaknade han, och förmådde knappt meddela betjenten befallning att tilistga sonen infinna siz. Då Fredrik inträdde, förskröcktes han af fadrens fikbleka utseende. — För Guds skul, min dyve far! hvad fattas er? Ni mår illa — jag skickar strox efter läkaren. Nekande vinkade borgmästaren och sade upprörd: i — Stilla, mia son, — du är den läkaren, som endast kan bjalpa mig; i dina händer Kvilar mitt luga — min äro. Vid dessa ord var hans röst nästan !judiös. . — Kan jie bjelpa? och ni dröjer att säca på hvad sätt? utropade Fredrik. O, min älskade far, Om er lefoads lugn ligger i er sons händer, så är den förvissad. Med någon mera fattning började nu boftmästaren sin berättelse. Han urskuldade icke sina tel, anklagade sin obetänksarshet att hafva vågat hela sin förmögenhet, och ännu mer än den, på ett företag, som kunde misslyckas, och slöt berättelsen med sir Fowers uppriktiga sorg och