Aftonbladet – 17 augusti 1844, sida 2

del på mindre än 2350 francs der får utgifvaez i England, der de minsta noter äro på fem pund; i Hamburg, der allsintet pappersmynt existerar; i Preussen och hela Tyskland, der ingen sedel finnes på mindre valör än en Preussisk Thaler och i Danmark, der en Riksbanksdaler är minsta myntrepresentativet. Vi tro imedlertid för vår del, att förslaget bör sträckas något längre, så att 2 Rdr banko här borde vara minsta pappersvalören, ehuru utbytet kunde ske småningom under loppet af ett par är, så att småsedlarnes utgifvande upphörde törst, och de på 32 sk. banko en tid dere!ter. Detta hade dels den fördelen, att en ännu större qvantitet sillver komme i omlopp, och dels en annan icke mindre, att mängden af de arbetande klasserna icke, till förvarande af några få riksdaler, behöfde hafva både penningepung och plånbok, utan endast den förra. Ianehållet af motionen följer här nedan: Hos mig bar den öfvertygelse fästat sig, att, sedan myntvärdet genom verkställd realisation vunnit stadga, vore ett fortsatt utgifvande af så kallade småsedlar, hvarmed jag här egentligen förstår de på 46 och mindre skillingtal, ieke blott utan ändamål, utan äfven skadligt. Det är utan ändamål; ty när den större rörel-sen bedrifves med bankens sedlar ifrån 2 ända till 300 Rdr, kunna och böra alla behof för mindre liqvider bestridas med de smärre sorterna silfvermynt, helst om sedlarne på 32 skillingar, eller så kallade Riksdaler riksgälds, tills vidare bibehållas. Man föregifver, att genom småsedlarne vinnes större vighet vid liqvider man och man emellan, isynnerhet vid försändande af smärre summor postvägen. Det förefaller mig besynnerligt, att vi svenskar icke skulle kunna, i likhet med Europas största och mest civiliserade nationer, medföra en pung eller börs med några riksdaler i silfver för mindre utgifter. Och hvad försändningen med posten angår, måtte de tillfällen blifva högst få, då liqviden med öfriga sedelsorter icke kan verkställas. Behöfde ock någon gång ett mindre silfvermynt bifogas, det skulle sannerligen icke öka kostnaden. Man har i förra tider ansett reelt mynt i allmänna rörelsen såsom prof på nationens stigande välstånd, och derföre villigt fördragit de smärre, mera inbillade än verklig2, olägenbeter, som i det dagliga bruket deraf kunnat föranledas. Så — om man icke går längre tillbaka — under den tid af omkring 20 år, som förflöt, sedan de vid och efter konung Carl XII:s död förstörda finanserna genom en klok och verksam styrelse hunnit åter förbättras, och intill 4744 års olyckliga krig, funnos inga småsedlar, utan silfvermynt begagnades allmänt i rörelsen. Det var först sedan bankens kredit, genom krigets följder, blifvit alltför hårdt anlitad, som den olycksaliga småsedel-utgifningen började, och jemte den en alltmera tilltagande oreda, som, i trots af alla försök till dess afbjeipande, fortfor till 4777 årsrealisation. Elfter sistnämnde år, och intill riksgäldssedlarnes år 41789 började utgifning, begagnades allmänt silfvermynt; och mindre sedlar funnos icke än de på 2 Rdr, motsvarande 8 Rdr riksgälds efter nuvarande beräkning. Jag kar ännu minne af denna tid och kan vittna om den belåtenhet, som rådde med det allmänt gängse och i tillräcklig mängd till—gängliga myntet, samt det missnöje, som yttrades, då det, enligt sakernas naturliga gång, ur rörelsen utträngdes af de nya sedlarna. Kom så 1840 års realisationsförsök. De skäl, som förmådde dåvarande lagstiltare att för banken åter upptaga småsedel-systemet, äro mig icke riktigt bekante. Troligen var åtminstone ett, att förekomma allt för bastig påkänning på silfverförrådet, som ännu icke ansågs fullt tillräckligt för riksgäldssedlarnes fullkomliga inlösning. Imedlertid blef följden af denna parasitvext, att realisationen (verkställd, som bekant är, med 4804) icke ville rätt komma sig före, och hade troligen blifvit skakad, om icke rubbad, ä:ven om 4808 och 41809 årens olyckliga händelser och det märkvärdiga beslutet vid sistnämnde års riksdag, att utgifva millioner sedlar utan fond, icke hade mellankommit och fulländat förstörelsen. Jag öfvergår till sednare afdelningen af min sats, att småsedlarnes fortsatta utgifvande är skadligt; och beder att lå uppfatta ämnet under följande punkter: 4:o Det är af alla ansedda författare i finansläran erkändt, och af erfarenheten bekräftadt, att småsedlars utgifvande i en stat, som vunnit ett stadgadt myntvärde och vill det bibehålla, motverkar det sökta ändamålet. De uttränga småningom ur rörelsen det reela myntet, som skrinlägges, nedsmältes eller exporteras, i stället för att det i motsatt händelse, genom sjelfva sin nödvändigbet, i rörelsen bibebålles och derigenom betryvesar myntvärdets stabilitet. U:i sist—