Aftonbladet – 14 augusti 1844, sida 2

aktligt, långt och utdraget: Så? — Ni blef nu utkallad och gick; men miss Betty fortsatte lifligt samtalet. — Denna molnperuken, sade hon till en ung engelsk officer, som satt jemte henne, är således ett slags medregent hir i huset, — Jag hatar dessa medelting emellan herre och dräng. Hos mig får blott finnas jomnlikhet — eller ock den djupaste underdånigbet. Nå vi få väl se, om jag icke rangerar saken annorlunda; sådana vänner behölvas icke, och mitt första göromål här skall blifva, att köra bort den fatala figuren. Alla prisade detta beslut — och min förvisningsdom var således underskrifven. — Ser ni, kära Frodric, att jag visste mer än ni sjelf. — Och det har ni kunnat förtiga? en sådan förolämpning — — Har jag redan glömt och förlåtit. Mina dagar äro räknade — och jag ville gerna framlefva dem i frid och ro. Att trotsa den blifvande herrskarinnan här i huset och stadna qvar emot hennes vilja, skulle icke bereda mig glada dagar. Mitt beslut är alltså fattadt: det arf som tillföll mig för tio år sedan och som under tiden förökate, sätter mig i stånd att lefva rätt angenämt — och buru myeket behöfver väl en sådan gammal nsling? Jeg flyttar på landet. .— Nå, ni känner ju den veckra, älskvärda Marie, vår husleverantörs dotter? oo— Om jag känner detta sköna, herrliga väsende, detta naturens oskyldiga barn, hvars rena själ afspeglas i de undersköna ögonen: ackl ja, jag känner henne. Brok, som förundrad afbörde detta eldiga loftal, fortfor: Ser ni, hos flickans hederliga föräldrar vill jag slå mig ner, plantera blommor med Marie och prata med fadren om amerikanska kriget, och så tänker jag få tillbringa ett lyckligt lif. Någon gång belsar väl min kära Fredric på mig. Irån detta hus kan jag skiljas, men ej från ert