Aftonbladet – 7 augusti 1844, sida 2

genten lemnade det joidiska, utan att hafva öfvergifvit sina förvillelser, i afseende på sättet att bereda sitt folks sällhet, någon enda af detta folk, äfven om sådant genom nådig befallning ålades, skulle ära fantasten med en dylik hyllning. Våra föregångare hafva lyckats, genom ihärdiga sträfvanden, att förva:dla vårt ursprungligen andeliga kall till en hög verldslig befattning. Deras efterträdare på den hierarkiska thronen hafva troget arbetat på a t intill våra dagar hålla denna thron upprätt och placera den i bredd med Kooungens. Det skulle vara ett brott mot deras minne, om en hierark, sådan som jag, skulle eftergifva en tumsbredd af den inkräktade makten. Sikert är åtminsione, att jag icke det ringaste sifver med mig, så länge medborgarnas af oss fliigt utskrikna yra stadnar vid ord och bevis, bvilset en förståndig man icke aktar. Skule en gång vår ädla ifver tvinga dem att bryta de bojor, som iro dem så nödiga till bibehållande af vår trefad, — skulle do oförnuftigtvis till den grad edsaa vid vårt välgörende förmynderskap, att de verkligen börja att storma och kanske icke en sång vilja skona mig, Christi Såthållare i Lanlet och mina trogna medbjelpare, — då först är id, om det icke då är för sent, att besinna sig, om någon eftergift kan göras. Dittills är vår enJa oeftergifliga pligt att oafkortad bibehålla den myndighet, vi en gång per fas et nefas lyckats vinna. Till följd af ett, i förtroende sagdt, temmelisen orimligt lagbud, har den laglydige fursten sett sig tvungen att kalla mig hit, ehuru han sannoikt gerna skulle undvikit dett2, emedan han vet, att jag — jag blyges ej att erkänna det — är en ull i fårakläder. Afven skulle jag ej hafva saknat anledning att ifrån Riksmötet uteblifva, ty Pg är redan ålderstigen, losliten är min fårbeklädnad, och under densamma tärer en vämjelig sjukdom på mina lifskrafter och skall troligen redan under R:ksmötet eller kort efter dess slut halva fel bordat förstörelsens verk. Men — jag kunde icke öfverlemna eder åt er sjeifva, ehuru jag icke nekar, att jsg ser omkring mig en i allmänhet hoppull ungdom, som för mörker och förtryck skall strida med samma tapperhet, som om det vore pro aris et focis. Dessutom har jag ej alldeles kunnat förbise den glans, som öfvergjuter kyrkans furste, då regenten, till följe af en vidskeplig lemning från den välsignade Catholska tiden, medelst hans hand likasom bekommer Konungavärdigheten och blir en verklig ;med Guds Nåde. Äfven det bonorarium, som brukar gifvas för en dylik förrättning, är icke att förakta, ehuru den der nymodiges hand icke förmodas vara så fullkomligt öppen, att det lönar mödan. Så äre vi då ändteligen i Guds namn färdige alt köra åstad. Med ett par i hvardera ändan af statsvagnen, torde det lyckas oss att blifva fallt stationäre. Skulle också det andra paret med sin öfverlägsna styrka draga grannlåtsparet baklänges, så böre vi icke heller dermed vara missnöjde; en retrograd rörelse är alldeles icke stridande mot dess naturliga anlag och visade fallenhet. Och nu! bistån mig, likasom jag, om J det görenr, skall troget bistå Eder. — 20 —— !!