Aftonbladet – 2 augusti 1844, sida 2

henne så många band, som gerna kunnat uppfinnas, till förekommande af näringens fria och naturliga utbildning. I Man har härvid utgått från den synpunkten, att, med I svenska grufvornas och skogarnes bestånd, kunna ungefär så eller så många 100,000 Sk tackjern, stårgjern, stål etc. årligen tillverkas, och derföre bör man ställa så till, att ett större qvantum icke varder produceradt. Man har likaledes trott sig tid efter annan kunna förutse och bestämma verldshandelns behof af svenskt stångoch manufakturjern etc., och i enlighet med dessa beräkningar har man uppgjort näringslagstiftningen, bestämt tillverkningsoch vågföringsrätten. Och så har man, utan att någonsin så fullständigt hafväå undersökt grufvorna och skogarne i riket, att någon tillförlitlig kalkyl derpå kunnat byggas, oansedt, så vidt kändt är, jernbandteringen i hela den örfriga verlden blifvit emanciperad från allt skråtvång, och oaktadt erfarenheten oupphörligt lagt ådaga, att verldshandeln icke bekymrat sig det ringaste om de förvända åsigterna i Sverige, — tillåtit A. blåsa tackjern, men förbjudit honom smida stångjern a egne råämnen, och medgi!vit B. uthamra så eller så många 100 SkF stångjorn om året, allt efter tidsödand3 och högst kostsamma undersökningar m. m. Följden af detta onaturliga förmynderskep för handteringen har blifvit, å ena sidan, att en mängd jernverk, synnoerligast för stångjernssmide, tillkommit i orter och på ställen, hvarest naturen gjort så godt som intet för anläggningarne, der man behöft köpa hels sitt behof af tackjern och en stor del af de för smidet behöfliga kolen, och på andra sidan, att undantag och serskildta licenser för extra vågföring, oupphörligt måst medgifvas andra stångjernstillverkare, i beständig strid mot den etablerade principen, hvilket allt varit ett gifret och naturligt resultat af en näringslagstiftning, byggd på grundsatsen att hålla handteringen fjettrad inom limiterade gränsor, näringsidkarne så beroende som möjligt af bugskott och godtycke. Att vidare utveckla detta ämne, lärer icke tarfvas. Okunnighet om näriogslagstiftningens hufvudpriaciper och om verldsindustriens rigtning sedan början af detta århundrade, i förening med maktspråk, för att sauvera egna fördelar på andras ruin, kunna numera endast försvara da ännu gällande gruadsatserna för rättigheten att idka jernbandtering i Sverige. D2 bestämda offren för den onaturliga lagstiftningen äro imedlertid de svenska tackjernstillverkarne. Eter de mest hårdnackade strider och orimliga kostnader, har det visserligen lyckats, att få anlägga några stångoch manufakturjernverk inom de så keliade bergslagerna, hvilka absorberat en obetydlig del af tackjernet från ortens masugoar; men för hela återstoden af tillverknicgen, d. v. s. i det stora hela, ha bergsmännen varit och äro de än i decna stund uti absolut beroende af da på köpetackjern grundade stångoch manufakturjernverken, enär bergsmännen hvarken ega rätt att :jelfve förädla sina produkter, eller att föryttra dem till utlänningen. I fordna tider unnades dock bergsmannen någon förtjenst på sin tunga handtering, och när konjunkturen för ståogjernsafsättningen var fördelaksig, fick äfven han dela vinsten efter det förhållandet, att 4 SkT tackjern i bergelagen vanligen betaldes med hälften af det pris bruk:idkaren fick för 4 S4tT stångjern. Mon nu, sedan en missgynnande konjunktur för stångjernshavdtericgen inträdt, har man icke allenast nedtryckt teckjernspriset derhän, att skillnaden fullt betäcker stångjernets prisfall, utan svenskt tackjern är helt enkelt nu för tiden en osäljbar vara. Hvaraf den orimliga följd uppkommit, att de stångjernsverk, som äro minst naturliga i landet, d. v. es. de som köpa hela sitt tackjernsbehof och en stor del af sina kol, men hvilka ru få tackjernet ända till 3 Rdr 42 sk. Bko lägre pris per Si än år 1842, och således ensamt i denna prisskillnad mer än full betäckning för stårgjernets piisfall, samt derförutan ha vida lägre pris på kol, forlöner och frakter, än för ett par år sedan, äro i vila lyckligare ställning och förtjena vida mera nu än någonsin, såvida stångjernet är så väl tillverkadt, att det finner afsältning, under det att hela tungan af ett brådstörtadt fall af 40 å 50 procent på tackjernspriset hvilar så godt som ensamt på masugnsegaren. För att göra förhållandet i denna del fullt åskådligt, hänvise vi underdånigst till nedanstående tabell: (Denna tabell, som vi icke anse behöfligt att här intaga, visar, att då vid ett stångjernspris af 46 Rdr, tackjernet år 4840 kostade, ailt efter olika upplagsställen, 7 till 9 Rdr, eller hälften mot stångjernet, hade deremot, sedan stångjernet år 1844 nedgäått tili 13 Rdr 24 sk. å 44 Rdr, tackjernet ej blifvit betaldt med mer än 3 Rdr 24 sk, å högst 5 Rdr 40 sk. eller per medium icke ens tredjedelen.) Detta ovedersägliga förhåliande, eller att den i industrieli mening både till händer och fötter bundne tackjernstillverkaren fått plikta ensam för den oblida handelskopjunkturen, och att den Svenske bruksägaren, som ensam har rättighet förädla den förres arbetsprodukt, långt ifrån att dela med honom förlusten, tvertom vunnit på stångjernets prisfall, — detta förbållande är imedlertid för mycket orimligt, för att! ens kunna försvaras; och förändras måste det; tyl tackjernstillverkaren kan ej låta rent af utsvälta sig, . för att en annan näringsgren inom landet skall kunna bedrifvas till idkarnes fördel, och den invändning, i som fordom framställdes mot bergslagernas grundade klagomål i denna del, eller att stångoch manufakur-jernverken voro i fullkomligt beroende af bergslagernas tackjern, har numera förlorat sin största vigt, sedan man på en mängd ställen utom bergslag anlagt masugnar af vidsträckt omfång, till betjening af egna verkstäder och äfven för betydlig tackjernsförsäljning. Erfordras dessutom något ytterligare bevis för ådagaäggande af Svenska tackjernstillverkarens förtryck ( uöfver all billighet, må här nämnas, hvad lika litet s som det förestående kan vederläggas, att under det k Engelskt tackjern i Wales sistlidet år föll ända till E 2: 47. 6 per ton och derunder, men stigit i år tilll n E 3: 40 å 4 L, har Svenskt tackjern fallit högst beydligt äfven innevarande år, och kan nu för tiden nappast till något pris finna afnämare inom landet. N Någonting mera absurdt kan imedlertid gerna icke g inkas. än att då csämra nach hättra FAgelskt fanlionnn an fört han VR 16 så