Aftonbladet – 1 augusti 1844, sida 2

CV AM da Ridderskapet och Adela med odeladt bifall, men då Konungen, hvars kristliga tärkesätt icke uteslöt.en sann upplysning, fordrade att det ifrågavarande styre!severket icke blott skulle bestå af andliga ledamöter, utan äfven af vetenskapligt bildade lekmän, så uppreste sig den tidens prelater emot Korungens förslag, hvilket också strandade mot deras hätiga motstånd. Om jag ej är illa underrättad, upptoss förslaget ånyo vid flera riksdagar under de påföljande regeringarne, gillades städse af de 3:ne veridsliga Ståndep, men förkastades ihärdigt af Presteståndet, för bvars motstånd frågan äfven slutligen efter bucdra ärs strider måste til!s vidare nedläggas. Måhända är det med afseende på detta hårdnackade motstånd, hvarigenom den tidens Prestestånd lyckades att besegra både Konungen och de 3:ne Medstånden, som Presteståndets Talman vid denna Riksdag ansett sig kunna berömma sig af att detta Stånd mer än en gång gifvit en välvillig hard till Fåderneslandets räddning). Något mera utmärkande drag af det Svenska Presteståndet, än detta ihärdiga motstånd rnot dess egen förbättring, har åtminstone mig veterligen historien ännu icke förvarat. I en framtid, då man en gång äfven ser tillbaka på den tid som nu är, såsom varande en förfluten historia, torde man dock kanske komma att erkänna, att -Presteståndet i det 49:de århundradet i detta slags förtjenster öfverträffade sina föregångare på 1600:talet. Man lärer då icke underlåta att med Konung Oscars första helsning till Rikets Ständer, hvarigenom Konungen lofvade att rätt och sanning styrka, att befordra upplysningens framsteg och befrämja utvecklingen af de ädla och redbara egenskaper, hviika utmärka Nordens alfvarliga och kraftfulla söner, sägande sig af Ständerne vänta tillbaka en uppriktig samverkan för detta upphöjda mål och det förtroende, som et rent uppsåt och ocflåtliga omsorger för Landets väl kunna påräkna af ett högsinnadt Folk; man lärer icke underlåta, säger jag, att med denna Konungsliga helsning sammanställa och efter dess tillbörliga värde uppskatta H. H. Erke-Biskopens helsningstal till Presteståndet, hvaruti Hans Högvördighet med afseende på den närvarande tiden icke vet att tala om något annat, än om sjulfviskhet och obändiga anspråk om elt statsskick, som har ingen morgondag än mindre någon framtidn om den närvarande tidens likhet med de tider, då frihet var ropet, men förnedring verkligheten, om lättsinne och obetänksamhelr, om Sveriges stundande ofärd, m. m. af samma halt. Huru detta språk ifrån Talmannen för det Stånd, som företrädesvis borde föra fridens och försonlighetens talan, detta den Högvördigste Prelatens sätt att visa trohet i det biträde och den rådighet vid Riksdagsärenderna Konungen eger alt af Prestesltåndet fordra, redan af alla trogna undersåter bedömas, är icke otvifvelaktigt. Sjelfva den tidning, som eljest tyckes vara ett organ för Prelatväldet, har nu förmodligen just med afseende på detta Erke-Biskopens helsninogstal, icke kunrat undgå att erkänna, huruledes, temligen friska data visa, huru presterlig råhet ofta rätt väl paras med presterlig grötmyndighet (orden läsas i Svenska Biet för i går). Utom förut anförda anledningar, har jag således just uti detta Hans Högvördighets märkvärdiga helsningstal till sitt stånd, trott mig finna en ny och ytterligare anledning till väckande af en motion, rörande Prelaternes, så väl som det öfriga Presterskapels ställande under en gemensam uppsigt af en Öfver-Styrelse för Kyrkoärenderna. Då behofvet af en sådan inrättuiog redan länge varit kändt och erkändt, då förslaget dertill först utgått från Sveriges största Konung Gustaf II Adolf, i samråd med Sveriges största statsman Axel Oxenstjerna, då detta försleg vid en mängd Riksdagar blifvit af 3:se stånd antaget och gilladt, och då Svenska Folket nu util: mer än 2:ne århundraden tålmodigt väntat på Preste-. ståndets samtycke dertill, så lärer Bondeståndet icke numera derföre, att det åter upptager ett sådant förslag, kunna beskyllas att anse sambället såsom ,ett!. uppgifvet gärde till försök, helst efter fremmande mönster eller att hafva glömt Svenska Folkets historia och yrka på ett Statsskick, lösryckt från rötterna i fosterjorden och i går på fri hand tillverkadt. Och om det åter är sannt, hvad H. H. Erkebiskopen uli det nämnde talet låter förstå, att erfarenheten borde, såsom samvetet, dölja intet, borde lära att icke sky åtankan på förra felsteg och ångern öfver förut begångna synder,, så borde man icke heller numera behöfva befara något motstånd från det Högvördiga Ståndets sida mot detta förslag. Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt, och då det icke heller, med afseende på Rikets A!lmänna Läroverk, så högre som lägre, lärer saknats anledningar, att önska en högre och gemensam ledning äfven af dem, genom någon myndighet, som vore utrustad med tillbörlig sakkunskap och tillbörlig makt att oafbrutet leda, kontrollera och, der så nödigt finnes, tillrättavisa icke blott lärarne, utan äfven framför allt Eforerna och Skol-Iaspektorerna, så får jag ödmjukast föreslå: all tull Hans Maj:l Konungen en framställning i önskningsväg må af Riksens Ständer göras, syftande derhän, att Hans Maj:t måtte, när Han blir i tillfälle att vända sina omsorger åt Styrelsens organisation, cgna serskild uppmärksamhet åt be-) hofvet af en icke blot: förvaltande, utan derjemte vetenskaplig Central.styrelse Öfver så väl Kyrkan, som Läroverken, hvilken styrelse så väl Biskoparne, Consistorierne och Presterskapet i allmänhet, som ock samteliga via Läroverken anställda Lärare borde vara underkastade; vare sig att Hans Moj:t furne lämpligt att i öfverensstämmelse med den af Konung Gustaf II Adolf för en sådan styrelse uppgjorda plan, för detta ändamål bilda ett serskildt Styrelseverk, eller ock att Hans Maj:t med afssende på nutidens förändrade förhållanden föredroge att åt Kongl. Ecclesiastik-Departementet gifva en efter tidens fordringar och behofvet af denna Styrelses mera vetenskapliga beskaffenhet afpassad och förändrad organisation. Att detta Memorial måtte till vederbörande U:skott varda remilteradt, får jag ödmjukast arhålla. Stockholm den 27 Juli 1844. , N C. F. Huss. — I gårdagens plenum, då detta anförande å fnyo föredrogs till remiss, yttrade sig v. ZweizIbergk i anledning deraf skrifteligen som följer: Då det är hvarje svensk mans lagliga rättighet att yttra sig i allt, som kan påkalla hans uppmärksamhet, eller billiga anmärkning, har äfven jag, i likhet med många andra, dertill funnit en rik källa i erkebisto