Aftonbladet – 1 augusti 1844, sida 2

afhört, då det i bvarje annan fosterlandsvärns bröst väckt harm och förbittrivg. Sedan talaren börjat med att uttrycka sin sorg och saknad deröfver, att riksdagskallelsen icke mera är den åldrige och vördnadsbjudande konungens, som visste att hålla ståndets bestämmelse i aktning och vårda dess angelägenheter, samt såmedelst, kan man tänka, ådagalagt de väsendtligaste prof af snille, dygder och välgerningar, förmäler han sig, på grund af sin ålegda trohetsed, hafva sett sig nödsakad att infinna sig inför efterträdarens tror, för att betänka sin och ståndets ställning. Att döma af den oroliga anda och ton, som yttrar sig i denna inledning, är ställningen också betänklig. Derräst klagar H. Hägvördighet öfver den oro, som genomgår tiden, och, så:om vi finna, även herr erkebiskopen, och denna oro förskrifver sig från den olyckan, att tiden skall, liksom herr crkebiskopen, förlorat sitt stöd, och understår sig att fundera på politiska ämnen, som Daturligtvis icke engå eller anstå hvilken som helst. — Denna tilltagsenhet är vidare en följd deraf, att mången afkastat respekten för nu bestående ordning, som lärer förklara, efter erkebiskopens åsigt, det för en oordning och okynne, att tänka på att besörja sina timliga angelägenheter, hvilka på köpet, jemte de andliige, presterskapet värdes åtaga sig. — Inför dessa många, heter det, gäller icke andras rättigheter, endast deras egna. Det låter, som om erkebiskopen kommit att endast tänka på presträttigheten, men vi böader veta rogsamt, att desse måste oefkortadt utgå. — Iaför oss och andra trotsiga skall samhället varda ewt uppgifvet gärdoa till försök, helst efter fremmande mönster. — Herr erkebiskopen nämner härvid ingalunda, hvilket af de fremmande mönster, hvarefter man i våra bygder tid efter annan rättat sig: var det förkastligaste papismen celler lutheranismen? Vi, enfaldige och obändige själar, hafva den oförgripliga tro, att hvarje godt mönster, vare sig politiskt eller religiöst, icke är förkestligt derföre, att det är fremmande, ty huru skulle det då gå med sjeliva kräcklan och erkebiskopsstolen, då den icke, i likhet med församlingen, är grundad på Petri hälleberg. Ståndsfördelniagen må fritt vara, såsom det så förnämt och lärdt påstås, en egenhet utpreglad i vårt lands historia; mig tyckes dock, att statens barndom länge nog krupit på fyra, och skulle den omsider göra ett försök att resa sig, må det icke stämplas som en uppresning af det fariiga slaget. Men ligger den politiska konservatismen och sjunger på sin svanesång, förundrar det oss icke, om en och annan anmäler sig att konservera enkan. Den så kallade frihetstiden var visserligen i flera afseenden menlig för fäderneslandet, ehuru der äfven hade sina goda sidor, men vi böre erinra oss, att det var just de beprisade stånden, som då slogo hattarne och mössorne af hvarandra. Sorgen öfver den hädapgärgne åldrige Konungen må vara så djup som helst, den bör dock icke hindra oss, att, tröstade af den allmänna kärlek vi bysa för hans hoppgifvande och snillrika efterträdare, såsom folkomhud framträda med en kraft, som icke lider stillastående, utan skyndar med allvar fram på sin bana. En stor, ännu lefvande skald, hade i en prisbelönt skrift ett poetiskt uttryck, så lydande: Se upp till statens nya tempel tåga Ej skiljda bopar, blott ett brödrafolk,. Han har nu kommit på andra tankar, som erkebiskopen vet, och äfven på biskopsstoler. Hvad folkyran angår, kan erkebiskopen vara obekymrad — såvida han icke fortfarande utsår oenighetsfrö. Ljus är numera lika litet eldsvåda, som det är et regale eller episcopale. Bäst är, att dämpa sitt ege onda sinne — att vara ett lekdon för detta, är sämst af sllt. Men erkebiskopan må pjuta undseende af broderkä:leken, ehuru han, att döma efter hans tal, tyckes derpå göra föga anspråk. Slutet af erkebiskopen: tai är, gom herrarne kalla det, pathetiskt. Tvunger att vandra hit vid stafven ve! läsgtar han att vandrs hädan vid stafven lust! till vården af mera älskade pligter. Det vill honom dock anas, att denna vardring torde blifva till grafven och det i lika sinnesförfattning, som hans störste, men till själ och bjerta olike, företrädare, Spegel. Af nämnde företrädare: oamnkunniga bok Guds verk och hvila synes erke biskopen företrädesvis fästa sig vid den sednare. Mången bar det likväl tyckts besynnerligt, att hr erkebiskoper icke i sitt något braskande tal vid förbigåendet afsir Spegel, äfven varsnat en skymt afsin icke mindre store företrädare, biskop Brask. Äfven han for härifrån j vredesmode, väl icke då all verldens väg, men dock ett godt stycke, och hade hans messande afskedshelsning, med någon förändring, till kyrkans då uppväxan. de, trotsiga barn varit br erkebiskopess, skulle dessa säserligen icke underlåtit att i koruz svara: Så ock med thinom anda. ER — Uti underrättelsen om Bondeståndets plenum sist. gårdag, har, genom misstag på person, blifvit omförmiäldt ett anförande rörande folkunder