Aftonbladet – 1 augusti 1844, sida 2

AE FS SES PERSER RIKSDAGEN. — Uti Bondeståndets plenum, näst före det sista, väckte riksdagsfullmäktigen Huss en motion om inrättande af en gemensam öfverstyrelse öfver presterskapet i hela riket, enligt Konung Gustaf Adolf den stores id. Denna motion är ganska intressant och vi meddela den derföre här nedan. Likväl anmärka vi, att motionären synes hafva varit nog sträng i sitt omdöme om presterskapet i allmänhet, ty om också åtskilligt återstår att önska af detta stånd, så kan man väl ändock ej neka, att pluraliteten deraf kan i bildomg och sedlighet jemföras med hvilken annan klass som heldst, öfverhufvud taget. Motionen följer: Vördsamt Memorial! Uti det tal, hvarmed Hans Maj:t Konungen den 20 dennes på Rikssalen helsade Rikets nu församlade Ständer, ett tal, hvars innebåll säkert uppfyllt detta Stånds ledamöter, likasom hvarje sann fosterlandsvän, med glada förboppningar för framtiden, yttrade Hans Moj:t, bland annat, att han ville egna sina oafbrutna omsorger åt den inre förvaltningens förenkliog, samt att han, för att dertill erhålla Ständernas medverkan, vore sionad att snart åter kalla Rikets Stärder till ett nytt urtima sammanträde. Ehuru, under sådant förhållande, mera omfattande frågor, rörande ea ombildning eller ett ändamålsenligare ordnande af den ena eller den andra styrelsegrenen, icke torde böra af nu församlade Ständer till fullständig behandling upptagas, torde det likväl icke kunna anses såsom otillbörligt eller såsom något försök att gå Hans Moj:ts höga afsigter i förväg, om Rikets Ständer skulle redan vid denna Riksdag rörande en eller annan punkt af denna vigtiga angelägenhet, uttala de behof folket djupast känner, för att åt afbjelpandet deraf i önskniagsväg påkalla Hans Maj:ts särskilta omsorg. Det är ur denna synpunkt, som jag anhåller att få uttrycka en önskan, som visserligen redan länge varit hyst af Svenska folket, men till hvars förnyade uttalande just i detta ögonblick dagens händelser gifvit ökad anledning. Det gifves ett Stånd, hvars vigtiga kall är att vara religionens, upplysningens och den allmänna uppfostrans vårdare, och detta Stånd är från framfarna tider utrustadt med stora privilegier, samt både af kronan och församlingarne rikligen begåfvadt med inkomster. Jag vördar detta Stånds höga bestämmelse alltför djupt och anser dess föremål! alltför heligt och af för stor vigt för samhället, för att det skulle kunna falla mig in att klandra de uppoffringar staten och folket gjort och fortfarande göra för dess underhå!l. Om än enskilde ledamöter af detta Stånd stundom svika sina dyra pligter; om de ej sällan mera sysselsätta sig med sitt jordiska goda och med verldsliga angelägenheter, än med andeliga omsorger, som åligga deras embete; om, med ett ord, det lefverne som de föra, alltför sällan öfverensstämmer med den lära, som de förkuana; så erkännerjag deremot gerna så väl å ena sidan, att hedrande undantag finnas af sådana, hvilka utgöra sitt Stånds prydnad och en värdig föresyn för sina församlingar, som också å den andra, att presten lika litet som någon annan dödlig kan tänkas upphöjd öfver den menskliga naturens ofullkomligheter, och att menskliga fel och brister således äfven hos honom böra bedömas med skonsamhet. Men ju heligare religionslärarens embete i sig sjelft är, desto mera lider detta embetes föremål eller religionen gjelf, om ovärdiga personer kallas och befordras i kyrkans tjenst. Desto vaksammare borde derföre äfven vederbörande förmän och myndigheter vara på alla anledningar till klagomål i denna väg desto angelägnare att befordra hvarje afsteg till rättelse. Men om presten får opåtaldt nedsöla sig i la ster och brott, vanärande för hvar och en, men mest för den, som sjelf bör predika dygd och goda seder; om han, i stället att i förening med sann kristendom befrämja upplysning och bildning, får föregå den opildade med cxempel af den råaste fanatism; om han, i trots af bestående lagar och författningar öppet eller hemligen blandar sig i olofliga sammankomster med sekteriska fantaster och landsstrykare, för att deltaga uti deras vansinniga upptåg; om han, sam skule predika fridens och kärlekens religion, i stället uppväcker hat, split och tvedrägt mellan sina medmenniskor; och om under allt detta biskopar och konsistorier, i stället att afbjelpa missbruken och bestraffa de brottsliga, hellre blunda för de förra och se genom I fingren med de sednare, huru skriande de än må vara,