Aftonbladet – 1 augusti 1844, sida 2

sats, utan af de omförmälda tilldragelserna inom Borgareståndet. För Konungen kan det icke vara annat än sårande.n Så barnslig och fåfäng måste en Konunz, efter det gamla systemets begrepp, vara, att han icke kan annat än kärna sig sårad vid åtankan derpå att en annan syndig menniska fördristat sig tänks detsamma som han, och hvad värre är, att folk kunde tro att han gjorde något, com icke pursprungligen, utgått ur hans bjirna. Ja, hade Mi nerva varit rätt uppriktig, så hade hon rent u sagt, att Konungen numer omöjligen kunde med: gifva några besparingar vid kröningen, utan snarare borde stegra lyxen dervid allt hvad stegra: kan, ty en konung efter hennes sinne måste ju vara som kärringen mot strömen. Aildeles ouppriktigt har hon ej heiler i denna punkt! betett sig utan på gamla viset äfven gifvit den nya konun gen en vink i den af oss understrukna parentesen: derest de (besparingar konungen från börjar ämnat göra) komma att inträffa. Utan tvilve vill Minerva härigenom erinra om det bekanta rå det af en Konung efter hennes tycke i ett bre till sonen, att om denne fick af annan inhemt: någon god id och ville utföra den, skulle har alltid göra det så, att den syntes ursprupgligem komma från honom sjelf, naturligtvis på de idn sedan måtte betraktas i det allmänna såsom verkningar af Konungens egen, ursprungliga föresatsen Minerva har imedlertid glömt en sak, som vi vilja erinra henne, emedan den kan tjena henne till tröst derest besparingarne komma att inträffa och denna sak är, att vid frågan om herr Werns amendement det just förutsattes, att Konungen pursprungligen föresatt sig att göra alla möjliga besparingar, och således främst i ceremonisaker, som äro af ringare vigt. Det yttrades till och med uttryckligen, att det kunde vara nyttigt att Ständerna vid detta tillfälle genom sin opinion gåfve ett stöd åt Konungens egen mot ett besvärligt slägte, hvilket vi vilja minnas att man namngaf, men som i alla fall kallas parasiter eller snyltgäster. Minerva har säkert vid sina tillfällen fått höra något om dessa besvärliga gäster, som alltid stå på vördnadsfull fot vid bröllop, barndop, begrafningar och kröningar, och ständigt, liksom bonden hos Hobergsgubben, upprepa att man bör ,visa sig hedersamp, pslå litet stort på, vid högtidliga tillfällen co. s. v. Dessa gäster äro — och det förstår nog också Minerna — icke mindre besvärliga efter än före sådana tillfällen, och beklag: sig alltid, att man var för njugg mot dem, at steken var mager, vinet surt, och i synnerhe drickspenningarne alltför små, ete. Sådant har oc! sina förtretligheter för den, som väl vill göra all: till viljes, men främst alla rätt, hvilket ej är si lätt att förena. När nu Minerva besinnar detta så kan man göra sig förvissad att hon icke blot skall med nöje se de besparingar vid kröningen hvilka tilläfventyrs komma att inträffa, utan äl ven oegennyttigt visa sitt nit mot parasiterna.