Aftonbladet – 1 augusti 1844, sida 1

TLL ATSIDLTTRS SYIHITTe 1iKA IMHUCH Hallgellg Pet AA Eicbhorn rönt vid ombildningsförsöken med universitetsundervisninger. Man ville der införa ett slags konversationsföreläsningar: läraren skulle från katedern förhöra studenterna och hvar student sitta på en bestämd plats; sålunda skulle universiteterna förvandlas till ett slags skolor och en noggrannare uppsigt kunna hållas öfver studenternas flit att infinna sig, samt öfver deras daglika framsteg. Men detta stridde helt och hållet mot den frihet, som hittills ägt rum vid våra högskolor, och under hvars inflytande vetenskapen i Tyskland, samt framförallt i Preussen, uträttat så många storverk. Mot denna nyhet satte sig imedlertid professorerna, lika mycket som studenterna. Blott få, och till det mesta yngre läråare, gjorde början med dylika så kallade konversatorier, men nödgades snart alstå derifrån, emedan de icke fingo någon framgång. Detta inträffade vid samtlige universiteterna. I Halle, t. ex, hade den berömde teologen Thotuck, en grundpelare för den ortodoxa rigtningen, öppnat ett konservatorium. Hen ställde här till en student den frågan: Hvad är religion?, Denne svarade, efter Schleiermachers förklaring: Religion är känslan af underdånighet inför ett högre väsende. Tholuck fann sig ej belåten med detta svar, men på alla sina följande frågor fick han icke något vidare svar. Morgonen derefter fanns följande dialog anslagen på hans kateder: Preceptorn : Hvad är religion? Skolgossen: Känslan af underdånighet under ministern Eichhorn). En efterorskning anställdes, för att upptäcka författaren, men ledde icke till någon upptäckt; konversatoriet förföll med detsamma, och man kan antaga att detta nya undervisningssätt, som tycks härröra från Ryssland e!ler Österrike, ej vidare kommer i gång. I ett land med betryggad frihet skulle likväl det konversatoriska undervisningssättet kunna medföra mycken nytta; ty det kan uppöfva de studerande ti!l skarpsinrniga tänkare och bidraga till utbildningen af deras anlag som. talare; här åter önskar misstroendet blott dess! bruk i ändamål att undergräfva Jlärofriheten och förbereda införandet af på förhand censurerade kompendier, hvilka föreskrifva läraren hvad och huru han bör lära, samt hålla studenterna under kontroll. I hvad mån detta misstroende är föranledt eller ej, vilja ej vi afgöra; men till factal hör att fakulteterna kämpa mot ministerns åsigter, alt auditorierna stängas för frisinnade lärare (t. ex. D:r Nauwerk), att andra lärare; såsom professor Hinrichs i Halle, förbjudas att hålla vissa kollegier, och att detta, såväl som många andra åtgärder, nog tycks egnadt till uppväckande af den föreställningen, att mnistern icke åsyftar vetenskaplig frihet. Etter alla dessa företeelser kan det factum ej i öfverraska: att man i Preussen icke har fallenhet för att tänka förmånligt om det nya sty-! relsesystemet, mot hvilket tvärtom en afejord stor majoritet inom mtionen gör lifligt motständ. Det misstroende, hvarom jag förut nämnt, är verkligen ganska allmänt; ty huru stor tillgifvenhet och vördnad man ock hyser för den kungliga familjen, så är det ej dessmindre säkert, att man ännu mera djupt och lIfligt känner behofvet afi en mer utvidgad medborgsmannarätt och uppfyllelsen af de heliga löftena om en konstitutionell statsorganism samt tryckfrihet. Ni vet att ko-j: nungen blef i Königsberg erinrad om des:a löften, och svarade undvikande, men deremot låfvade att på annat vis uppfylla sin faders ifrågavarande försäkringar. Sedan dess har verkligen mycket åtgjorts till... utbildande af den rådslående monarkieny, d. v. s. återväckandet af det kyrkliga lifvet, korporationsandan och skråinrättningarne på sätt jag redan nämnt. Fredrik Wilhelm III:s gamla byråkrati har ändå lidit flerfaldiga skakningar, sjelfva organismen i detta statsmachineri har blifvit angripen; embetsmännen äro ej mer några allherrskande mandariner, det kinesiska lugnet har kommit i svallning, ty ej blott provincialständerna visade sig lifligare, utan äfven hos massan af folket har ett medvetande af dess belägenhet vaknat, och pressen, åt hvilken man, efter-! gifvande för allmänna rösten, gjort några konces-: sioner, förunnat en något mildrad censur och stif.l: tat ett öfvercensurkollegium, der besvär mot censorernas åtgärder kunna anföras, har elter förmåga underslödt dessa tecken till ett vaknande ofentligt lif. Emedlertid är just rädslan för offentlighet en af vårt statslifs svåraste åtommor. F:ån alla håll fordrar man mer och mer enträget denna grundbeståndsdel fir ett sannt folklif, och från alla sidor afvisas denna fordran. Man har ej en gång kunnat besluta sig till att medgifva offentlighet åt provincialständernas förhandlingar och: likaså bestämdt undanböjt uppgzifvandet i tidningarne af landtdagstalarnes namn; icke mindre angeläget har man funnit, att stadsdeputeradernas) sammankomster böra hållas inom slutna dörrar; och på samma sätt förhåller sig öfverallt, der! offentlighet fordras. Vid provincialständernas sista! sammanträden, och i synnerhet vid Rhenprovinsernas, ha konstitutionsoch tryckfrihets-frågorna bragts å bane; men i landtdegsbeskedet, möttes ! detta försök med en sträng skrapa. Konungenll varnar ständerna för att hädanefter befatta el dc med dylika ämnen, och härigenom är dörrn för alitid stängd att på lagligt sätt kunna framlägga nationens önskningar för monarken. Alven våra lgsamlingar och deras omskapning gifva minga anledningar till anmärkning. Vår nu gällande Landsrätt, utfärdades 1794. Detta lagstiltningsverk begyntes under Fredrik den Store och fullso I Ian oo a, hane aftarträidaroa Sadan dan avg Pe