Aftonbladet – 1 augusti 1844, sida 1

STÄLLNINGAR OCH FÖRHÅLLANDEN I TYSKLAND. Korrespondens-artikel. (Slut från Tisdagsbl.) Och hvilken framgång har väl följt de hittills anställda försöken i denna rigtning? ... D2 rika ofrälse jordägare, som fått sig adelskap erbjudet med vilkor att stifta fideikommisser, ha till stor del undanbedt sig den äran, emedan de ansett för ett brott att göra sina senfödda barn arflösa till den förstföddes förmån. Den nya ägtenskapsförordningen, enligt hvilken ägtenskapet blifvit på katholska viset betraktadt som ett sakrameat och derigenom oupplösligt, satte hela landet i oro: bland folket höjde sig ett allmänt klander mot densamma, pressen angrep den med all den kraft som censuren medgaf, ständerna förklarade sig deremot, och till och med en del af statsrådet, med kronprinsen i spetsen, protesterade mot syftningen af de flesta bland dess stadganden; man nödgades slutligen, under en passande förevändning, återkalla den, och såsom vederlag utfärda en förbättrad rättegångsordning i ägtenskapsskilnadsmål, men hvilken alldeles icke innehåller några väsentliga förändringar i hvad förut varit svadgadt örver dylika rättstTågor. Til kristlig uppbyggelse för de lägre klasserna bland folket och till protestantismens förstärkning har man såsom slutsten i de redan förhandvarande fromma sällskaperna stiftat Svanorden, hvilken skulle bilda liksom ett fädernehem (Mutterhaus) för alla kristliga och välgörande sträfvanden. Men Svanorden är ett lika dödfödt foster som Gustaf-Adolfsstiftelsen; de skola ej någonsin uppnå hvad de åsyfta, så framt de ej ombilda sig efter tidens anda och i dennas rigtning befordra kristendomens : upplifvande bland de underordnade folkklasserna. Mot förnyandet af den gamla katholska Svanorden har Påfven pretesterat; den har alldeles icke kommit till lifs; Gustaf-Adolfs-stiftelserna befinna sig i full söndring och strid sinsemellan, ty somliga dväljas i en pietistisk anda, andra ha en progressif syftning. Hvad helst man företager, i ändamål att genom tillsättandet af strängt supranaturalistiska prester, genom nya kyrkobyggnader och allvarligare inskärpning af söndagshelgden verka på folkets sinne för kyrksamheten, visar sig såsom fullkomlizen otillfredsställande, ty öfverallt möter det motstånd. Man har antastat den vetenskapliga friheten, genom asättning af flora yngre universitetslärare, genom förföljelser mot filosofer af Hegelska skolan, dem man vägrat all anställning och befordran, genom att i omvänd ordning anställa och befordra en mängd inskränkta och obskura hufvuden inom fakulteterna, blott derföre att de, i brist på öfvervägande insigt och skicklighet, utmärkt sig genom ,goda tänkesäll, gudlighet och eftergifvenhet; men alla dessa åtgärder hafva endast tjenat att väcka häftiga motsägelser, en bitter kritik och en strid så väl från fakulteternas som pressens sida mot hela förfarandet; en strid, som efter allmänna åsigten utfaller högst ofördelaktigt för ministern Eichhorns tilltag. Hr Eichhorn, som efter ministern Altensteins frånfälle mottagit dennes plats i undervisnings-departementet, delar fullkomligt de romantiska idter, som spöka i många bland de hufvuden, hvilka nu sitta vid statsrodret. Doat är till största delen män af 481453, hvilkas fantasi alltjemt är upphetsad af de föreställningar, som då beberrskade så många bland Tysklands invånare. Vi tro gerna att det svärmeri, som enthusiasmerar sig för återställandet af den gamla goda tidens fromhet, ridderlighet, borgaredygd, enkelhet och sinne för det traditionella och ålderdomsvördiga, menar alldeles ärligt; må de således, för sin enskilda del, förkofra sig i denna rigtning allt hvad de förmå! Men när man vill mästra femton millioner menniskor, jemte deras tänkesätt, och på dem inympa den förgångna tidens drömda lycka, då får företaget en ganska allvarsam sida, i omedelbar åsyn af samtiden, hvilken oupphörligt sträfvar framåt; och framåt!, har i långa år varit Preussens egentliga valspråk. Visserligen sparar ministern Eichborn inga ansträpgningar till omskapandet af universiteterna och de öfriga läroverken efter sin mening; men det misslyckas honom, derföre att en fri utveckling blifvit deras väsen sedan mer än en mansålder. Största delen af lärarne är vida skild från tankan på det nya sättet att lyckliggöra nationen. Förtroligheten med den klassiska forntilen och med filosofien, jemte en långvarig syseelsättning med den fria vetenskapen, äfven vid de symnasier och skolor, der samtliga lärarne sjelfva studerat, gör det ganska svårt att genomdrifva ågon pietistisk åtgärd, emedan lärarne sträfva leremot och motarbeta det i hemlighet till den rad, att man icke ens lyckats införa bön och ång vid skoltimmarnes början om morgnarne, tom i några få gymnasier, hvilkas styresmän dela: ch