Aftonbladet – 31 juli 1844, sida 1

RR RER åsigt vunnit till och med brushufvudet och vå!dsmannen Narvaez. Sedan Olozagas fall hafva Cortes icke varit sardade. Ministeren Gonzales Bravo, den mest öraktade, som någonsin styrt i Spanien, som låtit bruka sig och sedan kasta bort sig såsom ett utpresvadt skal, om också för en eller avnan förgyldt, denna minister bar utfärdat en följd af ordonnanser, hvilka nu omöjligen kunna handhafvas såsom gällande lagar, utan att utsälla landet för de betänkligaste faror. Ytterligare har, sedan Espartero upplöste Cortes, och hvarpå hans fall snart följde, ingen budget i Spanien blifvit förelogd eler beviljad, och skatterna uppbäras der följaktligen grundlagsvidrigt; alla regeringens ätgärder ärd godtyckligheter, och Spanien befinner sig oafbrutet i en kris och i revolution. På denna sakernas ställning, som är värre än sjelfva absolutismen, måste göras ett slut, om ock många moderados frukta för de rika ämnen till dundrande tal, de lemnat åt oppositionsledamöterne i Cortes. Också är fråga om trenne hufvudsakliga förändringar: i afseende på nationalmilisen, vallagen och senaten. Milisen är upplöst, i fullkomlig strid med grundlagen; den skall åter upprättas, men i en helt och hållet förändrad skepnad. Spanska vallagen hvilar på ganska frisinnada grundsatser: år 1840, då Espartero sammankallade Cortes, funnos omkring 400,000 valmän i Spanien, jemförelsevis ett större antal, än i någon annan Europeisk ståt. Äfyenledes är den passiva varätten oinskränkt, hvarje Spanior kan väljas till ledamot af Cortes. Man vill nu omstöpa vallagen e:ter mönstret af den franska, införa så många valdistrikt, som det finnes deputerade, och förminska antalet af valbare, ettdera medel:t vilkoret af ett visst skattebelopps erläggande, eller genom uppställande af klasser. (Hittills, och enligt 4837 års grundlag, valde hvarje provins alla sina deputerade gemensamt, hvilket visserligen har många obeqvämligheter, men dock mycket för:vårar korruption från hvilken sida som helst.) Slutligen har man för afsigt att förvandla senatorerne, hvilka för mnärvarando äfven väljas, till spanska pärer, och gifva dem denna värdighet på lifstid, men icke ärftligt, d. v. s. göra dem helt och hållet beroende af regeringen. Frågan om drottningens förmälning är för Spanien vigtigare, än dea skulle wara för något annat land, som egde ena ordentlig och kraftig regering. Men hvad som gör den ännu vigtigare och ger den Europeisk betydelse, är det inflytande, som angränsande makter eftersträfva vid dess lösande. I Juli månad 4814 förstod England att förmå Spanien till ett fördrag, i hvilket Haas Katbolska Mej:t förpligtar sig, att icke afsluta någon traktat eller öfverenskommelso med Frankrike liknande det s. k. familjefördraget, äfvenledes att icke ingå någon annan öfverenskommelse, som kunde vara menlig för Spaniens oafnängighet eller strida emot det nära förbundet emellan de båda kontraherande makterna. I afseende på förmälningsfrågan förskansar sig Lord Aberdeen bakom den förklaringen, att detta är en angelägenhet, som tillhör det konstitutionella Spanien att besluta om, och i hvilken främmande makter icke äga att blanda sig. Denna förklaring gör det så mycket vigtigare, hvad rigtning hofvet och partiernas sinnesstämning tager. Fransyska tidningar, och ännu helt nyligen Constitutionel påstå, med mycken bestämdhet, att Drottaing Christina alltid önskat att gifva sin dotters hand åt hertigen af Aumale, och att hon ännu alldeles icke fråagått denna tanka. Hofset i Tuilerierna synes imedlertid hafva övertygat sig om omöjligheten af denna plan, och kastat sina biickar på en N-apolitansk prins. Drottningens förmälairg med Don Carlos äldste son behagar hvarker Spanien eller Frankrike — den var blott möj!ig, så länge inbördes kriget ännu ej afejort på hvems sida segren stannade. Det återstår således blott ännu tvenhe friare: en son af Infanten Don Fransisco, hvilken hade festa rösterna för:sigi Spanien, och grefven af Trapani, bror till Konungen af Neapel, hvilken torde hafva hofvet mera för sig. Partierna i Spanien hafva; sedan Juni förlidet år, råkat i större förvirriog än någonsin; en fulikomlig anarki i meningar äger rum; det hvimlar af poiitiska småfllockar, hvilka hittills förgäfves söka efter den återförenade fana, som de förlorat. Till och med det absolutistiska partiet, som ännu har ett talrikt anhang bland folket, har bestämt söndrat sig; en del vill hafva åter den gamla monarkien med Isabelia II, en annan Isabella II, men blott såsom gemål åt Dona Carlos älste son. Inom den sednare fraktionen fortlefver det s. k. gamla munkoch prestpartiet, som yrkar återställandet af Eyrkogodsen, klostren och tionden, hvilket blott synes möj!igt åstadkomma genom nämnde förmälning, och medel:t Roms bistånd. Iaom detia parti är andan hos den beryktade orden verksam, hvilken så länge herskade inom Spanska konungaborgen, och som, ifrån byddorna, äfven i Spanien utvecklar åt de högra regionerna till en ny, stor verksamhet. Den förstnämnda fraktionen af det absolutistiska partiet är mera försonlig och kan med tiden bilda ett dugligt konservatift element för Spanien. De flesta splittringar visar för närvarande Moderados-! partiet. Somlige vilja åter införa Eslatuto Real — desse äro ultras; andre anse detta för en dårskap, och vilja nöja sig med organiska lagar, hvilka temperera den, enligt deras åsigt, alltför demokratiska delen af grundlagen 14837. Till denna fraktion hörer markis de Viluma, baron de Meer, Favia m. fl Viluma gick ur ministeren, emedan han icke, istrid med Pidal och Mon, förmådde genomdrifva sin åigt, att medelst