Aftonbladet – 30 juli 1844, sida 2

j Å Ira till att göra. t vi gena kunna rekommendera det, såsom lt on tillförlilligaste upplysning för dem, hvilka nu tilläfventyrs icke veta med hvad ögon adeln, som ett serskildt riksstånd, af folket anses. Om essa ögon hittills ej varit synnerligen blida, lära e, efter hvad sednastå Riddzirhuset passerat, icke lifva blidare, hvilket skönjes bland annat deraf, tt Vinterbladets författare knappt anser något anat af huvudstadens liberala blad nog skarpt, för tt nu mera tillbörligt säga Riddarhuset hvad dess rid tillhör. I hvad mån denna Vinterbladets farvåga besannar sig, lärer väl tiden utvisa; men till a början lemna vi här till allmänhetens bekantkap ingressen till Vinterbladets egaa reflexioner, ! ned önskan att äfven dessa må bli:va allmännelijen lästa och begrundade. Svenska nationen är tack skyldig sin Adel och! itt Prestestånd; all ovisshet och alla illussioner iro undanröjde i första tagen, och alla veta, hvar le hafva hvarandra. Eo hel mängd personer nade verkligen varit godtrogna nog att hoppas itskilligt af de privilegierade ståndens upplysning ych patriotism, och rättskänsla och hvad de andra vackra orden allt heta; och man hade trott, ! att hvad som icke skedde af dessa upphöjda bevekelse-grunder, skulle åtrainstone ske genom m!a force des choses, eller, för att bruka ett mindre fot än uttrycksfullt ord, för skams skull. Men cheerne för det äktaste adeliga och prelatensiska interesset voro beskedliga nog att icke låta nationen vagga sig i dessa drömmar ett ögonblick längre, än som jemnt fordrades för alt fatta det första beslut, hvilket möjligen kunde förete en politisk betydelse. D3 hade brådtom, desse herrar och min, att likasom säga oss: J hafven varit bra enfaldige, som ett ögonblick kunde inbilla Er, att vi, Svea Rikes riddersmän, ättlingarne af de stolte män, som i sekler anfört och kufvat Er, eller vi, svenska kyrkans Biskopar och stor-dignitärer, skulle kunna smittas, eller ens förskräckas af edra rop på tidens anda och kraf eler mationens behof eller något dylikt kram. För oss existerar ingen närvarande tid; vi lefva i det framfarna; vi äga en forntid och prata om en framtid (så vidt den nemligen är vår), men veta ingenting om den tid, som är. Mången hade föreställt sig, att de båda förstan stånden skulle, vid slutliga afgörandet, afslå de vigtiga förslag och fordringar, som nationen fästat sig vid; men man hade trott, att dessa stånd skulle i sättet och formerna söka visa en försonande och medgörlig anda; att de skulle likasom låta påskina en benägenhet att gå de andra stånden till möte, om det blott varit möjligt. Detta vill med andra ord säga: man hade kanske väntat, att representationsförslaget och andra för folket vigtiga och kära frågor skulle förkastas i de båda högre stånden, då frågan kommit dif, men att de i alla förberedande åtgärder skulle uthänga en skylt af liberalitet och undfallenhet och sålunda en smula förgylla pillerna, som man säger. Men nej! sådant synes icke hafva befunnits vara nödigt eller behagligt, utan tvärtom att i första draget taga koncepterna af folket och visa det, att det har ingen ting att hoppas. Det finnes inom dessa stånd elementer och interssser, som ovilkorligt och absolut förkasta all tanke på koncessioner; och just dessa elementer hafva blifvit framtagna, för att figurera såsom ståndens representanter i deras eröfringar med de andra stånden. Adeln och Presteståndet e r r f I l Å ! l 4 I hafva i sina val uttryckligen sagt: de män, som skarestämd ts förkasta alla nationens önskninpat och b de äga företrädesvis vårt gar och medståndens tankar, förtroende. Tärningen är således kastad och riksdagens horoskop stäldt, dess historia på förhand skrifven. Publicitetens pligt är numera att bevaka hvarje steg, som I de högloflige och högvördige taga; ty det är icke vidare riksdags-diskussionen, som blir den interessantaste; dess gårg är på förhand gifven och kommer ingen ting att ändra i resultaterna; voteriogs-massornö synas konsoliderade och säkra å båda sidor. Nu är det nationen, som måste samrådas, hvad som kan va: Om derinom någon hittills tvckat huruvida något kan vara att boppas af hennes ombud. eller om någonting dugligt i evighet kan göras af dem (af såsom utmärkande både medlet och materiap), så måtte väl den tvekan vid detta laget vara slut; och de bögloflige och högvördige hafva gjort nationen en tjenet iså måtto, att de tvungit henne till att stadga sin tan ka och oåterkalleligen taga sitt parti. Det är en be -Isynnerlig händelse, att de mest spridda organer a I pressen styras af riddersoch adelsmän, Vi äro full öfrertygade att desse män ieke blott mena ärligt mec fåderneslandet, utan äfven vederbörligen uppskatta a delps gång och lysande vid denna riksdag; men de är fysiskt omöjligt att dagligen sitta på riddarhuse och i fullt mått säga bröderna, hvad de tåla. Denni I yl obehagliga pligt måste således hvälfvas på oss andre I stackars ofrälse publicister. Huru adelsmän, om än aldrig så tänkande, och rät oEnsNE RESER Ne DORO E