Aftonbladet – 30 juli 1844, sida 2

——-ÅÄr — a last är bestämd att leva för kärleken. Din uppvift är att förtjusa verlden. Jag ber dig, skänk mig blott en liten del af ditt Nf för min erer väkning och jag återger dig sedan åt sånggudinaan och jag följer dig på ditt triumftåg dit din sijerna kallar dig. — Men skall Constance taga sig frihet en minad eller ett fjerdedels år? inföll fru Jesi. — Konsten fordrar, likasom Vestas altare, en med ständig trohet underhållen eld. Så säger 1rwstro Nicolini, och han är en man, som förstår sin sat. Socknar den ut en fång, skall den icke tärda sig på nytt. Ryktet fordrar en sorgfälligare vird, eller försvinner det likt en såpbubbla i rymden. Hvem vet hvilken ny storhet dyker opp under 4et Constance svärmar vid er sida, och förglömmes af verlden. Har kanhända Paris ett bättre minne för sina älsklingar än Palermo, Neapel eter Florens? Hvem var förra året operans pryd aad? Känner man ännu dess namn? Den som stiger ned från skådebanap, går ur verlden. Nedstigandet är lätt, men då man vill vända tilbaka fianer man ofta att dörren är reglad bakom oss. — Min lott skall städse blifva lycklig, om din kärlek icko undandrager mig sin soliblick. — Constance, dyra Constance! utropede Hektor, i det han nedsjönk vid hennes sida på soffan och gömde sitt ansgte vid hennes barm. — Hon tyckes verkligen vara förälskad i honom, mumlade fru Jesi för sig,i det hon batraktade det vackra paret med förargade blickar. Derpå tillade hon högt: — Skill ni icke skrifva svar til hertigen af Choisevi? — Hertigen af Choiseul! alltid stör mig detts förhatliga namn, sade Mårehoult och reste sit åter opp: — Men det är väl att fru Jesi erinra rig om lifvets prosa Der är det gåfvobref som jag i morgon ämnar gifva dig. Ol att jag vore en Kresus, för att kunna skänka dig ett konungarikes skatter! Men tyvärr kan jag endast ge dit så mycket af min förmögenhet, som jag sjeli ege; rätt att råda Öfver. Constance kastade knappt en blick på papperet — Hvartill ekall gålvobrefvet på dina god itjena till, då jag rår om egaren till dem? frågad hon med en uppriktighet, om i detta ögonblict licke var bycktad,