Aftonbladet – 30 juli 1844, sida 1

hos denna filosofi sökte sjelfva krigets källa; se-k dan ett århundrade har Tyskland varit förberedt!h på detsamme. Rationalismen hade gjort början;k Wolff hade redan i Halle trädt upp emot kri-1Z stendomen; Lessing hade skrifvit sina Wolfen-ls bättlerbref; Fredrik den Stores långa tidehvarfis hade verkat upplysande och förbärjande, ty Fre-l drik sj-lf hade ingen religion. ramtidigt medl! honom arbetade i Frankrike Encyklopedisterna ; slutligen trädde Kant upp i Königsberg med sin kritik öfver förnuftet; honom föjde Fichte och Schelling; tills ändtligen Hegel trädde med sitt! genomförda system i spetsen för de idealistiska! åsigterna. Hegels åhörare öfverbjödo till och medl! hans pantheism. De flyttade striden på ett an-l1 nat fält och Hegels grundsats natt filosofien hvar-j! ken har att beställa med det närvarande ellerl! framtiden omvändes af dem så fullständigt, att de tvärtom fastställde verkan på samtid och framtid såsom filosofiens vigtigaste problem. Abstrakt tänkande, påstå de, tjenar till ingenting om det ej uppenbarar sig såsom en realitet; filosofien måste derföre befordra resultaterna af sitt tänkande bland folken, och söka förmå dessa att tillegna sig de sanningar hon utforskat, men förstöra lögn och våld. Med denna grundsats var kriget emellan filosofien och samhällsinrättningarne förklaradt. Så länge denna tanka förblef filcsofiens enskilda tillhörighet hade man ingenting att anmärka deremot; men sedan filosofien öppet förklarat att det bestående, hvilket hon: förkastar såsom en realiserad osanning, borde stör tas, då kunde styrelsemakten ej längre fördraga l henne. Härifrån alltså förbudea mot die Deutschen Jahrbiächer och die Rheinische Zeitung; huvudorganerna för dessa åsigter. Andra: hotades med förbud, och som Fredrik Wilhelm III sfled vid samma tid, så inträffade en mängd förändringar i Preussen, om hvilka vihär skola-lemnå en liten öfversigt. Det största onda Rvaraf Preussen lider är byråkrati och frånvaron af medborgeri!ig väll (Beamtenwirthschaft und Nichtigkeit des Bärgerthumen), å yttrade statsministern von Schön år 1841 i sin lilla skrift. Woher und Wohinn, som han öfver!emnade åt konungen, med enträgen bön att bevilja den utlåfvade konstitut:onen. Jag hoppas, säger denne fosterländske minister, att få upplefva den dag, då skrifvaremonarkien af 4807 störtar tillsammans på samma sätt som Fredrik den Stores monarki störtade 4806; äfven den förra måste hinna sin 44 Oktober ), I dessa ministern von Schöns ord ligzer allt, hv:d som är att sägas och hoppas. I stället för ett samhälle för Lagens välde och för fria medborgare, har Preussen genom 4807 års omhvälfning blifvit en byråkrati, en skrifvarmonarki, i hvilken fyrahundratusen gåspennor hålla styrelsemachineriet i gång och förbrukar folket som ett liflöst pappersark. Embetsmannen är allt, medborgaren intet; embetsmannen är herrskaren, medborgaren lyder blott, och ovilkorlig är lydnaden, inskärpt genom stränga strafflagar. På detta sätt bar den stora massan af folket bragts till trälaktig undergifvenhet och småningom blifvit så förslafvad, att ministern, v. Refuess kunde gifva en deputation af invånare i Elbinger, som vågade framkomma — -— med en förbön för de från Göttingen fördrvifna Professorerna, det besked, ,att det icke anstode dem att efter måttet af deras inskränkta undersåtareförstånd vilja bedöma en af Gud insatt öfverhets åtgärder, Detta orakelspråk emottogs emedlertid för ingen del med 1-kgiltighet; harmen deröfver blef allmän och slutet var att von R.jJ: frånträdde sitt embete såsom minister för inrikes: ärenderna och polisen. Man räknade nu på något framskridande; men det visade sig snart, att ministerförändringen icke innebar någon förändring i systemet, och icke kunde göra det; ty ministrarne hafva hos oss, likasom i alla absouta stater, alldeles ingen politisk betydelse. Da representera ej något styrelsesystem och hafva ingen ansvarighet inför nationen... De äro. konungen, deras herres, rådgifvare, och chefer för sina byråer. I stället för br von R., fick grefve Arnim portföljen, och skötte den i sin företrädares anda; han suter sig måhända ännu närmare till den ledande tankan än den förre gjorde. Andan i den nuvarande konungens regering kan i korthet karakteriseras på följande sätt: SUN ARD ArNE SN Dan bang, på hvilken samtidens flesta fok framgå, är ond; man bör ej vidare fullfölja den, och aldrsminst gilla det konstitutionella väsendet. Man måste återväcka den gamla tiden: herrlighet, de fordna sedvanorna, bringa den förra undergifvenheten 1 alias hjertan, upplifva den forntida gudligheten. Konungen måste herrska oinskränkt, men han bör infordra sina ständers råd. Hvar provins skall hafva sitt råd. Adelskapet måste hvila på jordegendom, som ej kan alsöndras från ätten; derföre böra fideikommisser inrättas. Rika ofrälse jordägare böra adlas, men adelskapet blott ärfvas af den förstfödde, som blir fideikommissarie. Borgerskapet måste åter fördeles i skrån och societeter, den nuvarande näringsfriheten upphäfvas, åtminston? till en del, och dess utvidgning förekommas. Presterskapets anseende måste förstärkas och dess inflytande hös3 folket förökas; man miste bringa detta till mera kyrksamhet, djupare rättrogenhet och vördnad för den andliga makten. Aktenskapsförbindelserna måste befästas genom strängare lagstadganden, för att bättre kunna återverka på sedligheten. Uppfostran skall öfverallt vara kristlig, hvarmed förstås, att den skall genom presterskann mm oo m-maÄrn Z a a RR Md om om nm mc fr RR