Aftonbladet – 18 juli 1844, sida 2

j hem henne, och sedan jemt visa henne sin fader. liga myndighet. Då Hans Nilsson var gången gaf Ingar luft åt sin skadeglädje, och sade, blanc annat: Du onda slägt, som ser mig öfver axeln Ja konge varit lige så rig som J: men det lär e gå alltid väl för er. Jo, jo, det går ej så till verlden heller, att lägge sej emellen två älskede Det föräldrer sår, får börnen uppskäre. Få se om inte mine böner om hämnd öfver Märthe: mormower, på Märthe går i fullborden. Ett börn sade du, käre Hans, och kanske det slår ing, — det gitk ju ej bädre för mej. Märtha hade endast fjorton dagar varit i Lund då Hans Nilsson kom, för att hemta henne hem Pastor Räck protesterade väl emot — såsom at flickan ej var riktigt rask, m. m. Men det ble dervid, att hon skulle resa hem. Väl sade pa stor Räck, i enrum, till Hans Nilsson, att har skulle tänka på domaren i ett annat lif, och upp föra sig kristligt mot sitt barn; men detta ver kade ingen förändring. Aftonen efter Märthas hemkomst, begaf hoj sig till Ingar i huset, omtalte sina nöjen i staden så hjertligt och uppriktigt, bad Ing.r framskaff bref, dem emellan, och gaf den gamla skänker. — Ingar. gläder sig öfver denna förtrolighet, och lof var allt. — Stackars Märtha! du ser på de ljus purkter, din förtrogna utvisar; men anar cj, at hon lägger förstörelsens frö i boppets blomkalk Du har en god moder, men kan ej åt henne an förtro något: hon har ej lärt såsom du att älska hon skulle kanske, fastän i god afsigt, tillintet göra allt. Ofta gick Märtha ned till Ingar i det lilla hu set; men hvarje gång med oro derifrån. Sakna dens, misstroendets och förtviflans tårar runn för den älskade, som kunde vara så bård. — Oft närmade sig Mäårthas mor med deltagande bjert sin sorgsna dotter; men hved skulle nu förm denna att nämna något, nu, då hon sjelf tviflad på föremålet för sin kärlek? Hon skulle ju blot erbålla bekräftelse om sanningen, sora hon änn: ville betvifla. — Hans Nilsson och Ingar, de vet