Aftonbladet – 17 juli 1844, sida 2

gonsolen in i hennes kamreare, förr än hon uppsteg och Ordnade sitt vackra hår. Smink visste bon ej af, och hon behöfde det ej beller; såg hon att kinderna nu voro bieka, var hon viss ait de snart skulle bli purpurröde, blott hor fick vara hos Carl. När hoisteinaren blifvit förspärd, kuskade Hans af med cin vackra doiter. Allt gick bra ända till staden; mer på Södergatan kommo några munira studenter sjungande, hvilka helsade så vänligt på flickan, att Hans Nilsson varit färdig vända om och åka hem igen, ora icke pastor Rick i detsamma kocrmit och helsat dem välkomna. — Sedan Hats Nilsson, med den beställssmma fru Räcks biträde, burit in kappsickar, skinkor och gåsbröst mm., och sedan hin fått löfte af pastörn om noga tillsyn till dottren, reste han åter hem. Märtha tog sig väl ut i staden, och blef snart ett föremål för allmän nyfikenhet. Mången munter yngling suckade, då ban såg den okonstlade skönheten. Fiickorna suckade också, mer än någonsin; hvar och en var rädd om sin adoratör. Men de gamla tanterna nickade betänkligt till hvarandra, och språkade vid kaffekoppen om en förryckt far, som kunde skicka sin ännu förrycktare pena dotter till staden Lund, och. förutspådde deraf en vacker katastrof. Märtha bekymrade sig ej om detta, utan var lycklig hos sin Carl. Märtha hade träffat honom samma morgon, hon kom till staden, och träffade honom sedan hvarje dag, samt hörde om aftnarne de serenader, han tillställde utanför hennes fönster. Väl märkte fru Räck doktorns artiga uppförande mot Märtha; men hon anade ingen annan kärlek, än den hon sjelf kunde byse, för inkomstens skull. Atta dagar äro snart förlidna för tvenne äl. skande, som för verlden måste dölja sin kärlek. Morgonen inbröt, då de älskande skulle åtskiljas, och Brendt, enligt ordres, skulle afresa till Götheborg, der koleran utbrutit.